Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nils Kreuger. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Kr ett ge v
Kavallerister på Boulevard Montparnasse. Oljemålning. i88‡.
Tillhör fru Hedvig Hedberg.
sikt reste han år 1874 till Stockholm med
akademin som mål. Samma dag han med
sin namnsedel i handen steg över dess
tröskel, såg han före sig en annan
yngling i liknande ärende. Det var Dick
Bergh. De fingo båda plats i samma
bås i principskolan, men betecknande nog
för stelheten i den dåtida umgängestonen
gjorde de icke bekantskap den första
terminen. Till samma gäng slöt sig också
Kalle Nordström.
I denna trio var Nordström lyrikern,
Bergh den mera socialt verserade, medan
den av en ordkarg blyghet besvärade
Kreuger bland främmande kunde förefalla
melankolisk. Att humör dock icke saknades
förrådde en av honom ritad karikatyr över
Svea rikes konungalängd, som införd i
»Palettskrap» prisades för sälta och
träffsäkerhet.
Efter tre år i »principen» fick Kreuger,
vars konstitution var ömtålig, »malaria»
och måste återvända till Kalmar för
hälsans skötande. Dessförinnan hade han
dock börjat måla för Perséus, och då han
efter ett års frånvaro återvänder till
Stockholm, där han finner akademiens portar
för sig stängda, inträder han ånyo i
samma av så många blivande opponenter
besökta friskola.
I anslutning till det allmänna
konststråket begav sig Kreuger i sällskap med
konstnären Richard Hall år 1881 till
Paris för att där fullfölja sina studier. Här
acklimatiserades den blonde germanen
med de kornblå ögonen och det silkeslent
böljande skägget med en påfallande lätthet
i den galliska miljön. Han hänfördes av
Millets konst, som länge blev honom en
förebild, studerade Zolas L’Oeuvre och La
Terre, som voro naturalismens arkana,
mådde förträffligt av pot-au-feu’n och det
sura lantvinet, klädde sig som de franska
artisterna i arbetarnas manchestersammet
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
