Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Thorsten Laurins konstsamling. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl A sp lund
dets väsen, det är en intellektuell vurm,
dikterad av ett begär efter förklaring och
sammanhang, naturligtvis med en tillsats
av ägandebegär, av »Habsucht». Men det
ligger nog också en konstitutiv estetisk
lidelse i det mera utvecklade samlandet,
man vill inte bara ha de sällsyntaste utan
också de vackraste skalbaggarna,
fågeläggen och mynten, och man får väl tänka
sig att den amerikanske skäggsamlardåren
också tänker mycket på att hans skägg
skall vara vackert. Utan
skönhetsmomentet skulle samlandet bli bra mycket mera
omänskligt och psykologiskt oförklarligt.
Det sägs ofta att det förr fanns mycket
flera »riktiga» samlare än nu (jag tänker
naturligtvis närmast på konstområdet),
och man menar därmed folk som
samlade med ett slags ursinne som Christian
Hammer, Dahlgren, Eichhorn, eller dem
som hade en specialitet, klockor,
solfjädrar, miniatyrer, vapenporslin eller saker
knutna till en viss historisk person.
Samlandet av konst och konsthantverk har nog
kommit närmare i kontakt med livet
numera och är visst icke på retur. Det är
kanske •—- skulle jag vilja säga — inte så
vanligt nu med ren samlarmani, den blir
ofta kombinerad med en allmän estetisk
strävan, och framför allt en strävan att
göra ett hem vackert, vilket inte alltid är
fallet med samlarhem. Jag har- sett
fotografier från det gamla Dahlgrenska
hemmet — vad man då menade med ett riktigt
samlarhem —- med byråar stående på
varandra och gamla tavlor fastspikade i
taket. Något i den vägen ser man nog inte
nu, och dock ha vi otvivelaktigt flera
riktiga samlarhem nu än då — tros att de
ekonomiska händelserna gått hårt fram
med några av de största i Sverige.
En konstsamlare av modernt slag har
blivit en som skapar omkring sig en hel
miljö, angenäm att vara i och
njutningsrik och lärorik att se.
Vid det moderna genombrottet i svensk
konst på åttiotalet och under den därefter
följande raska nationella utvecklingen
uppstodo också nya samlare med glädje
åt det moderna, främst i fråga om fri
konst, måleri och skulptur, men också
om hela miljön. Kultiverade, andligt och
materiellt rika miljöer, som oftast blivit
samlingsplatser för konstens och
litteraturens män. Pontus Fürstenberg i
Göteborg var den tidigaste, så, i Stockholm,
Ernest Thiel, Carl Robert Lamm, Prins
Eugen, Klas Fåhraeus, en hel rad
förnämliga samlare som med sin verksamhet
gjorde stor nytta för den växande unga
konsten på alla områden.
Strax före sekelskiftet gick i Uppsala
en ung juris studerande, som brann av
den riktiga samlarivern efter samma
riktlinjer som de nu nämnda, och som redan
vid sjutton år, 1892, gjort sitt första
konstförvärv, ett i sanning ganska
märkligt för en ung stockholmsgymnasist, en
etsning av Manet, EI guitarrero, som den
unge Thorsten Laurin inköpte för 50
öre i Janssons antikvariat.
Det är en lustig tillfällighet hur detta
lilla konstköp blev symboliskt för hans
senare långvariga och lyckosamma
samlar-verksamhet, som kanske i främsta
rummet omfattat grafik, oftast med en
dragning åt franskt håll och givetvis åt den
med Manet inaugurerade moderna tiden.
Man skulle kanske också kunna tillägga att
samlaren ofta köpt sina saker efter samma
ekonomiska principer som sjuttonåringen
köpte Manetbladet — »minimum d’effort,
maximum de jouissance», som en av
Claude Farrères hjältar säger. Och det är en
ganska viktig sak för en samlare med
begränsade medel att ha tillräckligt med
kunskaper och »näsa» för att som regel
kunna åstadkomma något liknande.
Den unge juristen var utgången ur en
kultiverad släkt och miljö, hans fader var
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
