Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Thorsten Laurins konstsamling. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl Asplund
spänt lyssnande naturpoet, och Skolebestyrer Hofgaard samt den utomordentligt genomförda duken »Minder». Hans teckningar — bräddade av nordisk anda — tillhöra också det äkta och stimulerande i konsten. Av Christian Kroghs verk är det naturligtvis främst Strindbergsporträttet som intresserar, givet i ett norr-skensaktigt sprakande oroligt maner, som man föreställer sig som speciellt passande till det oroliga geniet. Krogh var en kallt observerande naturalist, och man lägger märke till att på intet Strindbergsporträtt får man en så övertygande, från all herosering fri bild av mannen med det till hans sorg så lilla huvudet med den koketta lejonmanen, sant och osminkat och kanske därför dubbelt imponerande.
Den intima, fint borgerliga danska
konsten från adertonhundratalet finnes med
i samlingen i tämligen sena utlöpare, från
Dalsgaard fram till de gråa tonernas
maestro, Hammershöi, men det finnes
också en monumental, fantasifull linje i dansk
konst som man lättare får tag på här, i
Skovgaards och Willumsens arbeten, i den
förres monumentala studie »Adam drar
upp tistlar» till freskerna i Viborgs
domkyrka och den senares studier. Bland de
danska moderna skulptörerna inta de
högt-kultiverade Kai Nielsen, Utzon Frank och
Thylstrup sin givna plats, men det största
av skandinavisk skulptur i samlingen
synes mig dock vara norrmannen Vigelands
skälvande själfulla kvinnoporträtt i
marmor.
Av finskt och tyskt finnas enstaka
lyckliga »trouvailles», men med Frankrike är
det annorlunda. Den franska konsten från
adertonhundratalets slut är dock alltid den
stora och rika »nya konstens källa», som
man icke kommer förbi. Samlaren har öst
flitigt och med urskillning ur den —- att
komma åt den ädlaste drycken här har
dock av naturliga skäl icke varit förenligt
med möjligheterna hos samlaren från det
lilla avlägsna landet. Emellertid finner
man franska saker som icke skulle
skämmas för sig i offentliga samlingar i Paris,
främst kanske Daumiers lilla
monumentala krogscen »La bonne bouteille», en
övertygande predikan om det franska
vinets livsstegrande egenskaper, Courbets
sammetslena och mjukt tonande porträtt
av Carmens kompositör Bizet, Degas’
badande kvinna, återgiven i sanguine med
en rikedom och saveur, som man endast
finner i den franska konsten, skissen till
Bastien-Lepages gnistrande eleganta
porträtt av den gudomliga Sarah, Berthe
Mo-risots fina och svala trädgårdsstudie — i
brist på Manet, hennes lärare — och så
en teckning av Van Gogh, lustigt nog
förbisedd av hela den svenska kritiken —
inklusive undertecknad — en bonde,
återgiven med en seg träaktig energi, som
kommer en att tänka på Verhaerens
monumentala bondeporträtt i vers.
Rodins porträttbyst av Henri Rochefort
är en kapitalsak av konsthistorisk
betydenhet — inköpt 1903 från konstnären —,
och av en mindre framträdande fransk
skulptör som Carriès finner man ett
minutiöst utfört och med
fjortonhundratals-aktig skärpa karakteriserat porträtt av en
domare.
En liten grupp för sig inom den
utländska skulpturen bildas av de
florentinska quattrocentorelieferna, för sin tid
karakteristiska arbeten av Benedetto da
Ma-jano, Luca della Robbia, Antonio
Rosel-lino och Desiderio da Settignano, alla
framställande Madonnan med barnet i den
karakteristiska späda och lyriska
gestaltningen från Florens’ storhetstid. Studiet
av dessa skulpturer är emellertid en så
speciell sak att författaren icke vågar sig
på något omdöme om dessa från den
skicklige kännaren Fredrik Martin inköpta ting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
