Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AI go t . W e rin
vittnande om att författaren ännu tror på
»den engelska förmörkelsen», som den
svåraste omtöckningen under kriget. »Doktor
Blood», liksom den föregående först
publicerad i Ord och Bild, är visserligen också
full av krigsstämning, men icke desto mindre
en märklig berättelse, på sätt och vis den
mest fascinerande i samlingen. Doktor
Blood är en bekantskap gjord i Amerika
för lång tid sedan. Han är en man av
bestialiskt utseende, men glad och naiv: en
godmodig mördartyp. Det står en fritt att i
honom se en representant för nationen, för
»den segrande, samvetslugna industrialismen
i det land, där den härskade muntrast och
obe-vekligast», för den amerikanska andan under
kriget, men också för den revolutionära
ideologien runt om i världen. Man kan vägra att
göra allt detta och ändå finna intresse i den
kusliga berättelsen. Också måste man
erkänna den träffsäkra revolutionspsykologien i
några av de reflexioner som knytas till den:
Sörj för en tid som ger doktor Blood politiskt
dunkel att smyga i och blodiga slagord att orera
med; han skall visa sig vuxen den nya ställningen
och handla med nya stora later. Men därunder skall
han förbli just den han var förut, kall, grov, i sitt
inre oberörd och därför desto mer påpasslig och
effektiv. Mellan honom och hans motsats i
känslighet finns det bred plats för tusen avskuggningar i
lynne och åsikter. Där marschera de som tro sig
behärska det som sker, men själva behärskas av
■skrämsel att synas brista i mod och kraftåtgärder,
att bli efter i leden och därmed stämplade som
ljumma och svaga. Framkallar man ett kaos av
mänskligt liv, är det efter tyngdens lag det
virvlande ordnar sig. Det av naturen lägsta blir lättast
hemma i sitt, och det fordras väldiga krafter att
åter få organisk ordning till stånd. Av detta lägsta
hade jag på nära håll sett en skymt. Jag hade ryckt
tillbaka, utan att begripa mycket av det.
Ett par till av berättelserna bygga på
minnen från Amerika. De mörka och skarpa
skildringarna vittna om den intensiva olust
Per Hallström känt, när han som ung
ingenjör vistades vid en kemisk fabrik i Chicago.
Miljön är densamma som den som tidigare
tecknats i »En sparv i tranedans» och i
»Vilsna fåglar». Händelser erinrar på det
hela taget mycket om de nämnda
ungdomsskisserna. Här är barndomsminnen, i vilka
man ser de vuxnas värld återspeglad i ett
brådmoget sinne. »Läxläsningen» är berättad
på det för Hallström karakteristiska sättet,
med ett allvar som brytes av ett ömsom sati-
riskt, ömsom medlidsamt löje. Det är åter
»vilsna fåglar» han berättar om, folk som på
ett eller annat sätt har det svårt i livet, som
kommit ända därhän att hopp är »ett
meningslöst ord» ; människor som leva lyckliga i en
illusion eller som i sin nöd dikta en bättre värld
åt sig. »Flussvasen» handlar om en gammal
dam, som vinner inträde i ett hem för pauvres
honteux och som på de anhörigas
beskyddande ord vid installationen: »här får du sådan
ro», tacksamt och pliktskyldigast svarar: »här
skall jag visst få det så bra!» Det ligger
mycken mening redan i dessa två repliker.
Skildringen av stiftelsen, av det skuggliv som
föres där, utanför hoppets och möjligheternas
friska värld, och av slitningarna mellan
människor, som äro för gamla att anpassa sig
efter varandra eller anta nya vanor, är gjord
med fin känsla och insikt. Den gamla
damen äger en blomvas som hon aktar
dyrbarare än allt annat. Hon har en gång fått den
av en ung man, och under årens lopp har hon
levt sig in i tron att den mannen älskade
henne. Det förhöll sig alis icke så, det var en
helt obetydlig och litet genant historia. Men
denna inbillning, utan grund och lika skör
som den billiga vasen med vilken den är
förbunden, är för henne en källa till vacker
dikt och till ali livets glädje. När vasen
krossas, går allt annat också i stycken för henne.
I Flussvasen visar Per Hallström åter att
han som ingen annan har blick för det i
livet som är vilset, fattigt och undanskjutet,
för den bräckliga illusionen1 och vad den
innebär av löjligt och sublimt, med ett ord
av tragikomiskt. I »En fantasimänniska», en
vagabond som författaren råkar på sin
morgonpromenad i Haga, återfinna vi
sangvini-kern, den oförbrännelige och sorglöse, som
tyder allt till det bästa för sig, och som tror
att saker och ting skola ordna sig, om inte i
dag så i morgon eller övermorgon. Typen
har en gång av Hallström fått klassisk
gestaltning i »En skälmroman». Var på sitt
sätt gripande äro de två berättelserna
»Pyramus och Thisbe» och »Kolmilan». Det är blott
»händelser», utan någon som helst
utstoffe-ring, den ena en barnidyll med juni sol och
fruktblom, den andra en tung och mörk
ödebygdsskildring. Båda handla om döden, och
de ge ånyo stämningen från
Thanatosnovel-lerna och en fläkt av den poesi som utgör
Per Hallströms hemlighet.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
