Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Antikt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
de man nämligen tänka sig att luften under
fåglarna sönderslites och mister sin bärkraft
på grund av ropets mäktighet, så att de falla
liksom genom ett tomt rum och först dödas
av nedslaget; eller också genomborras de
kanske av själva ljudet liksom av en pil;
slutligen vore det också möjligt att luften i
ett sådant fall drives runt i fördärvliga
virvelströmmar, liksom stundom sker med
våldsamt upprörda hav. Ting lika nöjsamma och
präglade av samma allsidiga öppenhet och
goda blick för kuriositeter finns det hos
Plutarchos i oräknat antal; som t. ex. hans
omnämnande av den speciella läkedomskraft
som ansågs innebo i konung Pyrrhus’ högra
stortå; eller i början på Sertoriusbiografin
hans pythagoreiskt djupsinniga meditation
över enögda generaler, där han som ett
egendomligt sammanträffande påpekar, att
sådana fältherrar, som fått namn om sig för
uppfinningsrikedom och snarrådighet och för
att vara särskilt bevandrade i allehanda
strategemata och ruses de guerre, så gott
som alltid haft endast ett öga; vilket han
illustrerar med fallen Filip av Makedonien,
Antigonos Kyklops, Hannibal och Sertorius.
Om man, eggad av hans exempel, försöker
att hopsamla ytterligare fall från senare
tider, finner man kanske en del som passa
ganska bra, från John Chandos och Ziska till
Nelson och marskalk Masséna, för att
emellertid slutligen se hela den vackra
induktionen toppridas och ohjälpligt krossas av
excellensen greve Mauritz Klingspor. Om
denna ledsamma negativa instans endast
kommit på det goda infallet att hänga sig
under kommissariatstiden, hade Plutarchos’
misstanke om någon slags prestabilierad
harmoni mellan enögdhet och militär
förslagenhet alltjämt kunnat anses vara väl
grundad.
Det bästa sammanfattande omdömet om
Plutarchos är sannolikt det som Mommsen
har på ett ställe i sista bandet av sin
historia:
Es giebt genug mächtigere Talente und tiefere
Naturen, aber schwerlich einen zweiten Schriftsteller,
der mit so glücklichem Mass sich in das
Notwen-dige mit Heiterkeit zu finden und so wie er den
Stempel seines Seelenfriedens und seines
Lebens-glückes seinen Schriften aufzuprägen gewusst hat.
Den av Ivar Harrie verkställda
översättningen av sex biografier utgör endast första
bandet av ett avsett större urval. Det är att
hoppas att detta urval göres så stort som
möjligt på grund av dessa tings osedvanligt
stora intresse och läslighet. Klassiker vilka,
som det brukar heta, införlivas med vår
litteratur, införlivas därmed efter allt att döma
i många fall huvudsakligen med ett antal
bibliotek och bokhyllor, där deras mission
därefter väsentligen består i att fylla sitt
kubikutrymme med så stor värdighet som
möjligt; men saker sådana som dessa
levnadsteckningar borde ha förutsättningar att
dessutom också införlivas med ett ej
föraktligt antal medvetanden; detta så mycket mer
som Plutarchos här fått en översättare som
inte endast torde kunna grekiska ungefär
som sitt modersmål utan också kan detta
sistnämnda mycket bra, — som skriver med
omsorg och ambition: och med framgång
bemödar sig om att åstadkomma en flytande,
lättläst och nyansrik framställning. I ett
urval som detta, där utrymmet kanske är,
trångt, borde man i kommande band för att
få med det bästa möjliga i nödfall se bort
från’ Plutarchos’ parallelluppställning, vilken
när den gjordes hade sin betydelse men för
en nutida läsare inte spelar någon nämnvärd
roll. Så t. ex. i fråga om två sådana par som
Agesilaos-Pompejus och Lysander-Sulla
kunde man utan att skada någons ära kvittera
en grek mot en romare och taga med
Agesi-laos och Sulla men låta de båda andra vara.
Alexander och Cæsar skulle däremot till
varje pris tagas med båda; ty med Plutarchos’
levnadsteckningar är förhållandet ungefär
detsamma som det enligt Cicero var med
Demosthenes’ tal: när man frågade honom
vilket av dessa han tyckte bäst om, svarade
han: »Det längsta».
Följande citat utgör slutet på
Themistok-lesbiografin; det är lämpligt att anföra både
som översättningsprov och som exempel på
Plutarchos’ sätt att sluta stycken; han
diskuterar frågan om var Themistokles’ grav är
belägen och beslutar sig till sist, efter att
ha vägt skälen, för att tillerkänna denne
stormige ande en vilostad på en lämplig plats
— »där havet alltid ligger lugnt»:
Man får ej sätta tro till Andokides’ uppgift i
talet »Till Klubbmedlemmarna», att athenarna stulit
hans aska och strött den för vinden — han far
med osanning för att reta upp fåväldets anhängare
mot folkpartiet -—, och den teatraliska historia som
Phylarchos sätter i seen . . . går enbart ut på att
fånga applåder och väcka lättköpt rörelse: den
förste bäste måste inse att den är uppdiktad.
Diodoros Fornforskaren uppger emellertid i sin skrift» Om
minnesvårdar», mera gissningsvis än som säker
kunskap, att vid den stora hamnen i Peiraieus på
insidan av en liten udde som skjuter fram vid
Al-kimos’ helgedom, där havet alltid ligger lugnt, finns
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
