Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Antikt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
sätta den i sammanhang med honom. På
något sätt hade han väl moraliskt vuxit över
det patriotiska idealet, fast hans hjärta trots
allt var kvar hos Athen. Historisk pietet
hade han ingen; ur det suveräna folkets
politiska arrangemanger förmådde han hämta
föga uppbyggelse; hjältedyrkan fanns det
heller inte mycken jordmån för, åtminstone
inte sedan Perikles var ur leken; och att det
blotta minnet av Perikles skulle varit i stånd
att fylla hans känslogrund tillräckligt för att
under resten av hans liv bibehålla honom
såsom athenare à outrance i alla väder, med
Athens välfärd såsom enda mätsticka inför
allt politiskt skeende, är väl beträffande en
personlighet av hans mått och med hans
naturell inte mycket sannolikt. Men bortsett
från i vad mån hans politiska moralitet
förankrats vid något yttre objekt, bortsett även
från huruvida den överhuvud trätt i
medvetet logiskt underordningsförhållande till
någon som helst formulerbar lag, idé eller
makt: en sak är ju under alla
omständigheter klar som dagen, nämligen att den finns,
att den endast genom en konstruktion kan
skiljas från hans personlighets hela
hållning, som är av sträng, puritansk karaktär,
och att man genom att övervägande ta fasta
på den stomme av från alla moraliska
värden frigjord politisk filosofi, som givetvis
kan analyseras fram ur hans verk, riskerar
att i motsvarande mån skymma bort detta
andra väldiga och upphöjda element hos
honom, som är förnimbart i så gott som varje
rad han skrivit. Men att bringa detta
moraliska element hos honom in i någon ens
tillnärmelsevis tillfredsställande formel är
naturligtvis allt utom lätt, kanske överhuvud
omöjligt. Något liknande är förhållandet
med Macchiavelli, vars tillsynes med lugn
doktorsmin utskrivna recept i opportun
skurkaktighet knappt ge någon verklig bild
av hans moraliska väsen.
Det finns i världslitteraturen två stora
landsflyktingar, som i mycket likna varandra
och som i ett fall äro varandras yttersta
motsatser: Thukydides och Dante. Båda äro
mörka, stränga och högdragna; båda ha
ständigt anletet vänt mot den stad som
utstött dem, grubblande över dess väsen och
öden under mycket sammansatta
sinnestillstånd, med en bitter och sarkastisk ömhet.
Båda utmärkas i sina intensiva tillstånd av
sin fruktansvärda lakonism, vilken förlänar
åt deras ord en bräddfullhet och åt dem själ-
va en sällsam terribilità, som knapp har full
motsvarighet hos någon annan, — liksom om
av långa räckor brinnande tankar, som
stumma fått sjunka till botten i själen, endast en
sparsamt utmätt slutsats klätts i ord. Men
Dante är bland stora andar den mest partiske
och subjektive i sitt bedömande av samtida
politiska personligheter, Thukydides den mest
opartiske. Är det hos Dante fråga om
någon som uppträtt mot hans ideal, någon som
farit illa med Florens eller som försyndat sig
mot kejsardömets idé, så är saken för
vederbörandes vidkommande därmed helt och
hållet klar: må då över den eländiges huvud
klagoropen från staden Dis slå samman ju
förr dess hellre, när han av den eviga
rättfärdigheten bringas till den plats han
förtjänt, — stjälpt huvudstupa i en klippgrav
med dansande eldar på fotsulorna, eller
nedpressad intill ögonbrynen i sjudande beck i
Malebolge. Rör det sig däremot om någon
som gjort sig väl förtjänt om
fädernestaden, eller om kejsaren som skall komma, är
det en gudomlig självklarhet att himlens
yppersta platser hållas i beredskap. Thukydides
är lika sublimt obeveklig på motsatt sätt:
hans lugn och objektivitet äro alltigenom
orubbliga och skälva ej ens inför de svåraste
påfrestningar. Berömd är hans sats om
Nikias, — den lilla parentetiska anmärkning
han ägnar honom i sammanhang med den
månförmörkelse, som på grund av denne
fältherres fromma teckentydande kom att
vålla den sicilianska expeditionens
fullständiga undergång: ’Nikias, som hade en
svaghet för varsel och dylikt, instämde med
manskapets samvetsbetänkligheter och förklarade
att avmarschen skulle uppskjutas. Detta var
orsaken till att athenarna nu, efter
föregående flerfaldiga uppskov, alldeles inte kommo
ur fläcken.’ Det är allt om Nikias där; och
på samma sätt är det alltid. Med en förhäxad
klarsynthet, en penetration som endast kan
alstras av det mest förtärande intresse,
stirrar Thukydides in i skeendets virrvarr av
knutpunkter och förknippningar, fixerande
hela det ödsliga trasslet av händelser,
karaktärer, lidelser, nycker, blind slump och
beräkning, heroism och idioti; och när han
genomträngt det hela och nätt sin syntes, säger
han endast, i det han nämner allt med sitt
sakliga namn: så förhöll det sig; så tänktes;
så strävades; så skedde. Psykologiskt är hans
opartiskhet naturligtvis så olik som möjligt
den opartiskhet som alstras av likgiltighet
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
