Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Antikt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
kommit men germanerna dock i det hela
uppträtt hyvsat och försynt samt mestadels med
hatten i hand under bugningar och ursäkter
banat sig väg till Rom. De voro kort och
gott ett kulturellt högtstående folk på den
tiden, något grovhyvlade visserligen men
med bildningstörst och ömhet mot de
övervunna klappande under det en smula sträva
höljet. En sak som tyvärr inte författaren
alis berör är den märkliga kulturella
tillbakagång som bör ha ägt rum hos dem från
Alariks dagar till kung Sven Tveskäggs; ty
hos de följen som under den senares ledning
voro i kulturell verksamhet runt Ethelred
den Villrådiges kuster letar man fåfängt
efter någon pietet i stil med den hos bröderna
i söder femhundra år tidigare. Det är ju
emellertid tänkbart att våra fäder här norrut
voro av ett särskilt elakartat slag.
Renässansens humanister och historiker, vilka
betraktade folkvandringstiden och Roms
undergång såsom en katastrof, få sina
absurditeter vederbörligt belysta; ett och annat vore
ju kanske dock trots allt att säga till de
stackars människornas försvar. Att de, när de
jämförde med varandra det folk som byggt
Colosseum och det folk som använde det till
stenbrott, det folk som satt upp statyerna och
det folk som brände dem till kalk, det folk
som byggt palats på de sju kullarna och det
folk som på fjortonhundratalet vallade sin
boskap bland ruinerna där, den kejsare som
instiftade det palatinska biblioteket och den
påve som lät bränna upp det, Vergilius som
förmälde: Tu regere imperio populos,
Ro-mane, memento, och Petrarca som hade att
säga:
Ej kunna ord, o mitt Italien, stärka
din slagna kropp, ej lindra
de kval du lider av de djupa såren
— att de alltså, när de begrundade dessa och
tusen liknande saker med sina ännu primitivt
arbetande hjärnor, kommo på den misstanken
att här i själva verket någonting måste ha
försiggått av ganska ledsam och betänklig
art, och att de vidare höllo före att det ännu
borde kunna anstå en tid innan man
benämnde denna process med ordet utveckling, — det
bör, rätt betänkt, inte tillräknas dem alltför
hårt. Gallimatias av värre art än så ha vi
nämligen sett sedan dess.
Författarens tankegångar i allmännare
frågor äro ofta av en trasslighet som
undandrar sig referat. Lärda som såsom
huvudsaklig tillgång och tillflykt i alla väder och
inför alla situationer ha sin »utveckling», få
lätt en mani att, som det brukar heta,
uppdraga linjer. Naturligtvis är detta ofta nog
en fullkomligt harmlös förströelse, och
linjer kan man, om man så vill, draga mellan
allt i himmel och på jord, mellan profeten
Jeremia, Beelzebub och planeten Venus och
åtskilligt annat dessutom. När emellertid
någon slags mening och innebörd skall antagas
ackompagnera denna linjedragning, borde,
tycker man, ett inskränktare bruk av
densamma vara att påräkna. Så är likväl inte
alltid fallet. Vi läsa i denna bok i ett
kapitel betitlat »Kulturutvecklingen under
folkvandringen» följande satser:
Även inom litteraturen kan den jämna
övergången från antiken till den tidiga medeltiden
iakttagas. Den medeltida litteraturen bygger vidare på
antikens grundvalar . . . Inom historieskrivningen är
utvecklingen Ammianus Marcellinus—Cassiodorus—
Jordanes—Gregorius av Tours—Paulus Diaconus
klar och redan påpekad i kapitlet om skrivna
källor till germanernas historia.
Här få vi nu reda på åtskilligt: att
mellan nämnda auktorer finns en linje; att
denna linje är en utvecklingslinje; att denna
utvecklingslinje är klar; samt slutligen att
denna klarhet demonstrerats på något
föregående ställe i boken. Och därom finns
ingenting annat att säga än professor
Diogenes Teufelsdröcks ord på ett ställe i
Sar-tor Resartus: Ali which propositions I, for
the present, content myself with modestly,
but peremptorily and irrevocably denying.
Somliga saker i boken äro bra: dels en
skildring av romerska myntfynd på
germansk mark och de slutsatser man av en
över dem upprättad statistik kunnat nå till;
dels en diskurs angående hermundurernas
ursprungliga boplatser. Sådana detalj saker
visar sig författaren behärska och till och med
kunna berätta om; så fort det däremot rör
sig om mera allmänna saker, härskar en
stundom fantastisk tanke- och
språkförvirring, där ord till stor del mistat varje spår
av distinkt betydelse och där speciellt detta
stackars marterade och förvridna
utvecklingsbegrepp figurerar endast som en
utan-till-lärd tom trall, ett mekaniskt schibboleth,
ett meningslöst rituellt abrakadabra.
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
