Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Den 20 mars firades minnet av Henrik
Ibsens födelse för hundra år sedan. Han är
ej längre aktuell i Norge, trots allt storartat
firande. Han är, säga särskilt de yngre,
»forskruet», i så fall på ett annat sätt än de
själva. Något psykopatiskt finns det hos honom,
säga också många i Sverige. Men har han ej
som Michelangelo skapat sina egna mäktiga,
något stiliserade gestalter, ehuru de gå
omkring i kavaj och turnyr.
I Tor Hedbergs mäktiga, av Uno Henning
väl framförda prolog vid festföreställningen
finnes visserligen ett »dock».
Se dock, stiger ej en skara
upp ur detta djup att svara
för sin mästare och vän?
Foster av vårt eget släkte,
drömgestalter, som han räckte
livet, och som leva än.
De orden tänkte man på, när man såg det
underbart formade skådespelet Rosmersholm,
stilfullt och suggestivt uppsatt av Per
Lindberg, med rummets blå toner och forsens
entoniga brusande utanför den fläktande vita
gardinen. Alla spelade bra, från den något
torre och asexuelle Rosmer — herr Gabriel
Alw till Madam Helseth —• fru Ellen
Borlan-der —• henne tyckte jag mycket om med sin
väl-visa hushållerskediktion. Tora Teje får vara
nöjd med att vara bättre än Duse i denna roll.1
Rektor Kroll — herr Sven Bergvall och ej
minst den på rätta sättet murvlige redaktör
Mortensgaard — herr Bror Olsson voro ov
an-ligt riktiga, den förre med sin pedagogiska
egenkära röst, den senare med den sociala
parians patos, som gjorde honom både
sympatisk och osympatisk och kom en att undra,
hur stark denna hans karaktärs relativitet kan
ha verkat på de tider, då den stora publiken
ville ha klara färger.
Hela föreställningens höjdpunkt var herr
Töre Svennberg som Ulrik Brendel. Det
något banala uttrycket »det brustna geniet» får
här en förfärande verklighet. Dante talar om
cose grande, stora ting. Här få vi se något
stort. En halvsluskig författare, en
misslyckad existens får genom Ibsen i sin undergång
något av hemskheten i en brinnande
världsstad. »Så värdefull kan en människosjäl
vara», säger Ibsen, och vi tro det, då vår store
skådespelare Töre Svennberg tolkar det som
runnit upp i det norskfödda världsgeniet
Henrik Ibsen.
x Se »Om Eleonora Duses gästspel och divakonst»,
Ord och Bild 1906, sid. 226.
Fot. A.t/ibcrg &■ Prtiriitz.
Töre Svennberg som Ulrik
Brendel i Rosmersholm.
På Klubbteatern gavs Diktatorn av Jules
Romains. Jag gick med en viss misstro till
teatern, ty jag mindes samme författares
uppskrikna och rätt konstlade läkarpjäs
Knock. Det visade sig emellertid, att
Diktatorn med fördel kunde spelas också om
aftnarna och att den, frånsett en del longörer,
var en duktigt gjord pjäs med både mening
och sammanhang och en skildring av en
diktators tillkomst, som nästan var av profetisk
art, ty stycket lär vara skrivet flera år
innan Mussolini blev II duce. Det är diktatorns
psykologi författaren vill skildra. Nu är
Jules Romains, heter det, motståndare till
individualismen och anhängare till unanimismen.
Trots att denna unanimism torde vara en
underavdelning av den nu så ofta
förekommande rappakalj ismen, d. v. s. det viktiga ska-
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
