Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 / 431 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En svensk rikshistoria. Av Adolf Schück

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

del finna en utförligare skildring av de
gamla landskapen, en redogörelse för
Göta- och Svealandskapens rättsliga indelning, en
kritisk granskning av de äldsta historiska
källorna rörande Sveriges historia — men
tyvärr saknas allt detta. Ej heller redogör
författaren för de olika åsikterna om det
historiska värdet av t. ex. Snorres
Ynglingasaga eller för det omstridda
»geatasproblemet», ehuru detta är av central betydelse för
frågan om Svearikets politiska struktur
under folkvandringstiden. Dessa brister
uppvägas naturligtvis av arbetets allmänt
erkända förtjänster i andra avseenden, och
även om Montelius’ del icke kan betraktas
som någon aktuell handbok i forntida svensk
historia, så kommer den dock länge att
behålla sitt oomtvistade värde som en
kulturhistoria på arkeologisk grundval.

Oscar Montelius.

Sven Tunberg.

Gottfrid Carlsson.

I »Sveriges historia» är det först i och
med den andra delen (»Äldre medeltiden»
av professor Sven Tunberg), som vi
komma in på historisk mark. Detta arbete kan
betraktas som ett av de mest välkomna
tillskotten till de senaste årens historiska
litteratur. Motsvarande del i den föregående
upplagan var dess ojämförligt svagaste
parti: Hans Hildebrand hade här presterat
en oöverskådlig och föga genomarbetad
framställning av hela vår medeltids
skiftesrika historia. I den nya upplagan har
medeltiden uppdelats i två huvudpartier, i det
att Tunbergs framställning slutar med
Albrekts av Mecklenburg fall 1389, medan
unionstidens historia anförtrotts åt professor
Gottfrid Carlsson. Tunbergs klara och
överskådliga framställning, som inledes av en
skildring av Sveriges medeltida topografi
(tyvärr utan bifogad karta!), utmärkes av
den skarpsinnighet och grundlighet, som
präglat hans tidigare medeltidsforskningar.
Urkunderna citeras i stor utsträckning,
vilket bidrar till att sätta läsaren in i det
ingående källstudium, på vilket framställningen
vilar. Med det ringa och ganska ensidiga
källmaterial, som vi ha för den äldsta
medeltidens historia, är det naturligtvis en
omöjlig sak att åstadkomma någon mera
detaljerad och målande skildring, men å andra
sidan har det så mycket större intresse att
taga del av de resultat, som vunnits genom
en strängt källkritisk forskning.

Det är ju först efter omkr. 1250 som
källorna börja flyta något rikare, och under
folkungatiden började de historiska
förgrundsfigurerna framträda mera levande.
Folkungaättens stora regentpersonligheter:
Birger Jarl, Magnus Ladulås och Magnus
Eriksson ha också här erhållit helgjutna
karakteristiker. Särskilt välkomna äro de
utmärkta utredningarna angående de
utrikespolitiska förhållandena — det har nu tack
vare Tunbergs framställning blivit betydligt
lättare än förr att följa det invecklade
intrigspel som bedrevs av sådana durkdrivna
diplomater som hertig Erik Magnusson och
konung Valdemar Atterdag. Folkungatidens
historia avslutas ju med den upplösningstid,
som Albrekts av Mecklenburg oroliga
konungatid innebär. Här har förf. givit en
ypperlig teckning av den självsvåldiga
svenska stormannaklassen. Av dess främste
representant Bo Jonsson Grip har han, med
stöd av Rosmans ingående forskningar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>