Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 / 437 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En svensk rikshistoria. Av Adolf Schück

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

krönikeartad stil, men man får dock vara
tacksam för att han kunnat giva oss en i fråga
om uppgifternas exakthet oklanderlig resumé
av de senaste årens politiska utveckling. Vår
tid är ju det utpräglade partiväsendets tid,
och det huvudintryck man får vid en
genomläsning av Hildebrands verk blir närmast
det att splittring och överdrivet reformjäkt
dominera det politiska livet. Man bygger
i det hela ännu på de politiska åsikter och
idéer, som satt sin prägel på den föregående
epoken, men de omfattas icke längre med
samma idealism som förr, och de förlora i
aktualitet, alltefter som de många
reformkraven blivit realiserade. I fråga om yttre
dramatiska händelser är denna tid
ingalunda vanlottad — under en stor del därav ha
vi ju levat i världskrigets skugga. Några
nya uppgifter om Sveriges utrikespolitiska
läge under denna världskatastrof får man
icke, det är ju blott känt genom vad som
stått att läsa i den inhemska pressen, frånsett
sparsamma uppgifter i utländska
aktpublikationer, men beträffande krigets verkningar
på våra inre förhållanden har förf., som ju
utgivit en större officiell redogörelse för
statens kristidspolitik, lämnat en utförlig
redogörelse. Även för de ekonomiska och
industriella förhållandena har sakrikt
redogjorts — förf. har ju själv genom praktisk
verksamhet fått en vid inblick i den
utveckling, som skett på dessa områden.

Karl Hildebrand.

Fredrik Böök.

Axel Romdahl.

Det är säkerligen ett fel, att de olika
översikterna av »litteratur, konst och övrig
andlig odling» ha uppdelats i alltför många
underavdelningar, t. ex. en för Gustav II
Adolf, en för Kristina och en för Karl X
Gustav. Givetvis hade det varit bättre, om
man för hela verket hade låtit utarbeta ett
mindre antal mera intimt sammanhängande
översikter över utvecklingen på dessa
områden, såsom skett i den 14:de delen, där
litteratur och konst för perioden 1850—1908
behandlats av professorerna Fredrik Böök
och Axel Romdahl. Man måste emellertid
här påpeka en underlåtenhet från
redaktionens sida, i det att den tydligen ansett det
överflödigt att komplettera denna översikt
med en skildring av den genomgripande
vetenskapliga utvecklingen under samma
period. Och dock torde vid sidan av
frihetstiden ingen epok i vår historia vara så
betydelsefull i vetenskapens historia som denna.
Litteraturen, liksom hela tidsandan,
befruktas av den vetenskapliga forskningens
snabba frammarsch, och en naiv tro på dess
förmåga att förbättra samhällslivet sätter ju
sin prägel på den politiska radikalismen. För
Böök har det naturligtvis varit ogörligt att
inflicka utvecklingen inom naturvetenskapen,
medicinen och juridiken i sin
litteraturhistoriska översikt, men beträffande flera av de
humanistiska lärdomsfacken har han gjort
en ansats härtill, dock utan att taga ut
steget till en allsidig framställning. Tvenne
representanter för vår historieforskning
omnämnas visserligen, nämligen Harald Hjärne
och Hans Forssell, men trenne av denna tids
mest förtjänta hävdatecknare, F. F. Carlson,
C. G. Malmström och C. T. Odhner, ha icke
ens namngivits. När förf. kommer in på
språkforskningen har han visserligen en del
att säga om Esaias Tegnér d. y., men
dennes i vetenskaplig storhet jämbördige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>