Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
smilande, än föraktfullt nedlåtande adelige
herrar. Herr Hugo Björne hade fått fram
något av fanatism och renhet, av
tjurskallig-het och idealism hos Anckarström. Det var
en psykologisk studie som man lade märke
till.
Rötmånad av Erik Lindorm tyckes vilja
ge det tragikomiska i fantasi- och driftlivets
lössläppande under vissa klimatiska
förhållanden. Vi äro miljöbundna och
vaneberoende också i vår dygd. Liksom en grads
höjande av medeltemperaturen i längden gör hela
vegetationen frodigare, så kunna tio graders
förhöjning, åtminstone om människan
dessutom omflyttas från sin vanliga miljö, vålla
ett sådant förslappande av hämningscentra,
att den lusta vi eljest relativt lätt hålla inom
lämpliga gränser blir till något
samhällsvåd-ligt eller åtminstone farligt för oss själva.
Den1 utmärkte skalden och särdeles kvicke
teaterkritikern Erik Lindorm har, sedan han
vunnit stor publikframgång med komedien
Molok, skrivit en skildring från en mindre
svensk badort och därvid delvis använt sig
av farsens form, men också med önskan att
samtidigt »ge något mera». Man kan icke
säga att han lyckades. Titeln anger, att han
ville få fram ett intryck av kvalmighet. Här
och i försöket att ge ett extrakt av
simpelhet lyckades han, men kanske ej så som han
önskat. Strindberg ville ibland skänka oss
intrycket av vad han kallar den ammoniakaliska
luft i vilken vi andas, och han lyckas genom
sin intensitet. Albert Engström kan höja till
konst blånästa knölar, levande i småstadens
källares matos, Ivar Arosenius har av en
liten Uppsalabordell från 1900-talets början
gjort något nästan bellmanskt rörande och
vackert — han kunde ju bättre än någon
annan få in poesiens och konstens fläkt i
kro-garna. Här i Rötmånad kunde ej Lindorm
konstnärligt bemästra stoffet. Konsten kan
behandla allt. Géricault har målat ett par
avhuggna huvuden (i Nationalmuseum).
Joakim Skovgaard, som ingen kan
misstänka för något osunt i något avseende,
yttrade till mig sin förtjusning över dessa.
Men den konstens lusteld, som skulle bränna
bort det ruttna och stinkande ur Rötmånad,
den fick författaren icke att blossa upp.
Det fanns en seen av våldsam kraft, då
hjälten, en av polisen efterlyst bankir,
förklarar sin kärlek och berättar om sin
prole-tariska barndoms smuts och smärta. Den ut-
fördes med den rätta brutaliteten av herr
Edvin Adophsson, och den flickaktiga fru Eva
Atterling, spelad av Inga Tidblad, var den
rätta nyutslagna jasminblomman för att
framkalla eruptionen. Den högt begåvade fru
Karin Swanström hade att framställa den
knöliga kvinnligheten och gjorde det
strålande.
Björnsons Daglannet gavs 1905 och
skildrades då i dessa teaterartiklar. Jag
förmodar, att kanske någon nu glömt bort vad jag
då sade.
Ja, stycket är ju litet väl allvarligt, hörde
jag en dam bakom mig säga. Och blir man
icke ändå »full i skratt» åt bra mycket i
detta drama? Man talar om »konstlad»
glädje, men är ej Daglannet fullt av »konstlad»
frihet och »konstlad» friskhet? Skulle man
giva det i den franskfödda fru Dags
hemland, bleve publiken säkert brydd. Vi
svenskar åter tycka, att det 1904 tillkomna
skådespelet ger den björnsonska norskheten
alldeles renodlad. En begåvad ung norrman
yttrade nyligen till mig sin ledsnad över att
Björnson blivit ansedd som typen för Norge.
Naturligtvis är han urnorsk, den store B. B.
Men han var också en självständig typ,
laddad av vitalitet, full av egensinne, hänförd
över sig själv och de sina, ibland också
häftigt utfarande mot sitt eget blod, som
andligen tycks ha fått ärva honom.
I en uppsättning av Mathias Taube —
den verkade norsk, liksom stycket —
utvecklade sig handlingen, som i korthet kan
beskrivas på följande vis. Gubben Dag —
herr Nils Arehn — sjuk och ilsken, skrev i
förargelsen ett kontrakt med en av stark
framåtanda utmärkt ung uppkomling, Ramset
— herr Edvin Adolphsson — på egendomen
Daglannet, familjens ögonsten, som bland
annat innehöll en särdeles vinstlovande fors.
Den unge sonen Stener och den i hög grad
frigjorda dottern — hon hade varit i U. S.
A., och det var på den tiden, då B. B. trodde
att U. S. A. var frisinnat — blevo så
upprörda, att Ragna — fru Brunius — gör den
sedvanliga farliga bergbestigningen, som
familjemedlemmarna brukade göra, då någon
av dem blev arg. Ragna återfanns, inbars
i familjens säterstuga, och var så matt av
allt bergbestigandet, att hon endast med
svårighet kunde dricka kaffe. Sonen åter har alla
sina kroppskrafter i behåll, flyger på
Ramset, rånar honom på kontraktet och ger ho-
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
