Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En diktbok från Augustus’ tid. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar rie
Han som förr var din make och nu är din broder,
Neaera,
ber dig taga emot gåvan, hur ringa den är,
och han svär dig, att du förblir honom kärast på
jorden,
vare sig maka du vill eller blott syster bli nämnd, —
kärast som maka ändå — hans hopp att få ge dig
det namnet
endast av Lethes våg släckes i skuggornas land.
Blott i en dikt saknas Neaera helt. Den är
skriven under en svår sjukdom — kanske
skaldens sista — och fylles helt av
ängslande aningar om den förestående vandringen
till Hades. Dikten är, som de andra, till tre
fjärdedelar uppbyggd av klichéer och direkta
lån, men på äktheten i den känsla, som här
och där bryter fram, kan man inte ta miste:
Ännu har intet grått i de svarta lockarna mängt sig,
fjärran är åldern, som trögt linkar med kutande
rygg.
Vartill gagnar att skämma en vinstock, förrn
druvorna mognat,
vartill att skövla grymt trädet, som just sätter frukt?
Skonen mig, Makter som härsken vid Dödens älvar
i djupet,
kungar av Hades’ land, där de förbleknade bo . . .
Rader som dessa leda ovillkoren ens tanke
till ett vida rikare och stoltare skaldesnille
än Lygdamus — till André Chénier. Kanske
de rentav ha ringt i hans öron, när han skrev
La jeune captive:
L’épi naissant mürit de la faux respecté:
sans crainte du pressoir, le pampre tout 1’été
boit les doux presents de 1’Aurore:
et moi, comme lui belle, et jeune comme lui,
quoi que 1’heure presente ait de trouble et d’ennui,
je ne veux point mourir encore.
Je ne suis qu’au printemps, je veux voir la moisson,
et comme le soleil, de saison en saison,
je veux achever mon année . . .
Den som gör sig mödan att stifta
bekantskap med denne namnlöse och förbisedde
medlem av Messallas Musenhof, skiljes från
honom, väl utan beundran, men icke utan
saknad.
I motsats till Lygdamus kan Sulpicia,
skaldinnan i Messallas krets, inte klaga på
bristande uppskattning bland vår tids
kännare av romersk diktning: hon är bland de
forntidsdamer, som det hör till filologisk god
ton att bli smått förälskad i. Denna
enstämmiga hyllning är långtifrån dikterad av enbart
estetiska hänsyn: de sex små billets d’amour
på elegisk vers, omfattande sammanlagt vid
pass två ordinära trycksidor, som utgöra
Sulpicias hela alstring, ge ingen möjlighet
att bedöma hennes konstnärskap. Men det
förfelar aldrig sitt intryck, när en förnäm
dam öppenhjärtigt, ja trotsigt, biktar den
älskogslycka hon förnummit genom en
otill-låten förbindelse med en man av lägre stånd:
sådant tillfredsställer det senaste
århundradets nyfikna lust att bekika hjärtanas
intimiteter, och den smått pikanta tjusningen
snarare ökas än minskas av att Sulpicias
versteknik är en smula tafatt och att orden och
vändningarna snubbla över varann och ibland
trassla till sig i hennes flämtande målföre.
Sen må gärna erkännas, att Sulpicias charme
är oemotståndlig. Förtjusande är hennes
flickaktiga uppstudsighet mot Messalla, när
den chevalereske gamle herrn bjuder henne
till landet över hennes födelsedag, som hon
räknat på att få tillbringa i stån med sin
Cerinthus: och hos »Servius’ dotter
Sulpicia» får kvinnlig stolthet och kvinnlig
hängivenhet tala ut så frankt och fritt som
kanske ingen annanstans i antik poesi:
Nu har kärleken kommit: mer skam det vore att
dölja
vad jag förnummit än fritt blotta för alla min fröjd.
Venus har hört den bön mina sånger uppsänt till
henne,
mannen jag älskar har nu slutit mig ömt i sin
famn.
Cypris har hållit sitt löfte: om fröjden jag njutit
må gärna
skvallra de arma som ej själva fått dela min lott.
Inte bryr jag mig om att försegla biljetten jag
sänder:
ack vad gör det, om ock brevet av andra blir läst?
Själva mitt felsteg ger lycka; att hyckla av rädsla
för skvaller
äcklar mig: han och jag veta oss värda varann.
Än friare kanske än i detta trotsiga jubel
får hennes lidelse röst i rader som dessa:
Älskade, ej jag förtjänar i dag den lågande ömhe
som du ännu i går visste att slösa på mig.
Aldrig, nej aldrig jag har av min ungdom förletts
till ett felsteg,
vilket — jag vidgår det fritt — vållar mig bittrare
kval,
än att jag flydde från dig i natt, Cerinthus — det
skedde
blott för att dölja hur svårt lidelsens glöd jag
förnam.
Det är mer än en tillfällighet, att Sulpicia
hörde till Messallas krets: vad hon ger,
är en storsint och älskande kvinnas
tillämpning av valspråket noblesse oblige.
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
