Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo Tolstoy, och hans värld
kan hämtade, »enkla, klara och praktiskt
verkställbara bud, som vår husbonde, Gud,
pålagt oss.»
Den uppfattning av den andliga världen,
vi här möta, är onyanserad, grovt
schematisk och förtvivlat andefattig. Ja, den
överträffas i fråga om insikt och fyllighet av
snart sagt vilken predikosamling som helst.
Jämför så med dessa den andlige läraren
Tolstoys utläggningar den. djupa insyn i
födelsens och dödens så att säga metafysiska
fenomen som Tolstoy — intuitionisten —
förråder. Här uppenbarar Tolstoy sig som en
av de vetande, en av de invigde i moder
Jords dunkla hemligheter. Här förnimmer han
människan som ett led i en väldig över- eller
kanske rättare omänsklig kosmisk process.
Livet ter sig för honom som ett väldigt
vidunder, ett opersonligt »det», som med samma
hårdhänta, för den enskildes personliga öde
likgiltiga ömhet skapar och förstör.
Nyskapelse och undergång, födelse och död äro lika
nödvändiga, lika oersättliga moment i det
stora livshjulets omsvängningar, och blicken
stirrar på en gång betagen och skrämd in i
generationernas växling. Här och endast här
genom släktlivets värld rinner livets djupa
ström fram.
Tolstoys vittomspännande romaner, som
tyckas oss skänka en rundmålning av hela
det ryska livet, samla dock alla sina
mång-färgade strålar till en enda brännpunkt. Alla
stråla de samman i en apoteos av
moderligheten, i en hymn till de uråldriga
kvinnogu-domligheterna. Här i detta heligförklarande
av den födande och ammande kvinnan, av
släktlivets egentliga bärarinna och trofasta
vårdarinna uppenbarar sig hos Tolstoy en
uråldrig rent hednisk fromhet.
Allt, idéer, revolutioner, härtåg, kloka
tankar och visa planer, skönhet, snille, ädelmod,
gränslösa uppoffringar och ansträngningar,
sagolika hjältebragder bli för denna syn blott
lätta flarn, blott en flyktig lek på den
dags-belysta ytan. I det dunkla djupet ruvar
allvarsam, sträng och tigande den eviga
modern, som i en ändlös kedja låter
generationerna välla fram ur sin kved, fylla sin
levnads mått för att så åter taga dem tillbaka
i sitt dunkla sköte. Och för henne är allt
detta av ytterligt ringa vikt i jämförelse med
lille Petjas magfunktioner eller lille Mitjas
förmåga att känna igen sin mamma.
Det har sagts, att Tolstoys båda
mästerverk »Krig och fred» och »Anna Karenina»
sakna ett ur deras inre byggnad organiskt
framsprunget slut. De rinna båda ut i
sanden, och vi veta ej varför författaren satt
punkt och slut just på det stället han gjort
detta. Tvivelsutan ligger det något djupt
berättigat i denna anmärkning. Men för
Tolstoy har saken legat till på annat sätt. Båda
de stora romanerna klinga ut i en
familjeidyll. Händelserna ha rasat ut och stormarna
äntligen bedarrat. Austerlitz, Borodino,
Moskvas brand, Napoleons stjännskottsbana, allt
har flutit bort med tidens ström. Så ock
Levins brors död, Anna Kareninas självmord
och tusen andra en gång skakande och till
synes djupt betydelsefulla händelser. Som den
fasta punkten i händelsernas och tankarnas
förvirrande mångfald och virrvarr lyfter sig
så i båda romanerna släktlivet och omsorgen
om barnen. Båda mynna de så ut i släktlivets
och generationsväxlingens gränslösa
perspektiv.
III.
I intimaste samband med Tolstoys djupa
vördnad för släktlivet och insyn i dess på
denna sidan gott och ont liggande
sammanhang står ock hans kvinnouppfattning och
kvinnogestaltning, sådan denna möter oss i
de stora romanerna. Det måste otvivelaktigt
slå varje läsare, att de kvinnliga
huvudpersonerna i hans berättelser äro av en annan,
högre resning, av ett fastare virke än de
manliga. Hur naiva, otympliga, osäkra,
famlande, oklara, efter chimärer jagande och
ledlösa verka icke t. ex. en Pierre Besuhov eller
en Levin och hur onyanserad, inskränkt och
trång en Nikolaj Rostov i jämförelse med
t. ex. en furstinnan Maria, en Natasja eller
en Kitty. Männen må gärna orera, diskutera,
grubbla, plåga sig och andra med filosofiska
funderingar, de må hur ofta och hur
ansträngt som helst kommendera sig till att
genast börja ett nytt liv — först då
kvinnorna komma med i leken får allt styrsel,
bestämdhet och fasta konturer. De äro
verkligen, dessa Tolstoys kvinnor, menlösa såsom
duvor och kloka såsom ormar.
Deras lärdom är sannerligen ej mycken,
deras andliga synvidd trång, men deras
instinkt för vad de egentligen åsyfta, liksom
ock för medlen, är osviklig. Tolstoys
framställning av en Natasja, en Kitty i deras
flickår giver oss ett intryck av grace, skälmeri och
fägring. De äro då fulla av själ. Om
Natasja heter det, att hela hennes ansikte lyste
av en inre glöd. Och Kitty liknar, då Levin
möter henne på skridskobanan, »en rosenbus-
483.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
