Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ii stavson
I sin teckning av soldaten Platon
Karata-jevs gestalt i »Krig och fred» har Tolstoy
givit oss tillfälle att djupt blicka in i sin
uppfattning av individuationens väsen.
Platon Karatajev, som för Pierre
Besu-hov, vilken Tolstoy förlänat mycket av sin
egen andliga habitus, framstod som en
»ouppnåelig, helgjuten och evig personifikation av
en helhetens och sanningens ande», har
ingenting eget. Han saknar fullständigt alla
kantigheter, alla personliga
oregelbundenheter. »Huvudet», heter det, »var fullkomligt
runt, rygg, bröst, axlar, till och med armarna,
vilka han höll som om han alltid stått i beråd
att omfamna något — allt var lika runt. Och
runt var även hans vinnande leende, och
runda hans stora, kastanjebruna, vänliga
ögon.»
Den rundhet, vi möta hos Platon
Karatajev, är emellertid icke mikrokosmens
personliga slutenhet och vila i sig själv, utan det
är vattendroppens, masspartikelns, som på
alla sidor utsättes för strömmens lika stora
tryck. Det är en rundhet utan egenvara,
beredd och böjd för att flyta ut i och förlora
sig i allivet.
Det heter vidare: När Pierre, som
emellanåt frapperades av meningen i det Platon
sade, bad honom upprepa vad han sagt, kunde
denne ej erinra sig vad han yttrat ögonblicket
förut. Han fattade icke och kunde icke fatta
betydelsen av orden, tagna vart för sig.
Varje ord han fällde och varje handling han
företog sig voro yttringar av en okänd,
omedveten verksamhet, vilken utgjorde hans liv. Men
hans liv, såsom han själv uppfattade det,
hade ingen mening som enskilt personligt liv.
Mening hade det endast som del av något
helt, som han ständigt hade en förnimmelse
av. Hans ord och handlingar vällde fram
ur denna helhet lika regelmässigt,
oundgängligt och omedelbart som doften ur blomman.
Han kunde icke fatta varken värdet eller
betydelsen av en enskild handling eller ett
enskilt ord.
Det prononcerat individualitetslösa och
impersonala hos Platon Karatajev träder ock
skarpt i dagen däri att de specifikt
personlig-hetsmättade och personlighetsinriktade
känslorna, de med väsensnödvändighet
du-inriktade akterna, d. v. s. hängivenhet, vänskap och
kärlek, voro honom helt främmande. Han är
god och välvillig och lever i kärleksfull sämja
med alla som livet för i hans väg. Men hans
godhet är alltigenom opersonlig. Den väller
ej fram ur en personlig källa, och den har ej
heller sin riktpunkt i något du. Den är
kylig, ointresserad och likgiltig för den
enskilde och hans personliga öde. Den är
oengagerad och löst från allt levande personligt
samband med de enskilda medmänniskorna.
Den väcker därför ej heller hos de
människor, som råka komma inom dess
verksamhetskrets, känslor av tillgivenhet och
tacksamhet. Den förbinder till intet, ty den giver in^
tet, ofruktbar som den är.
Tolstoj’ förråder ock detta. »Pierre kände»,
heter det nämligen, »att Karatajev, med ali
sin vänlighet och hjärtegodhet gentemot
honom, skulle kunna skiljas från honom utan
en saknadens tår. Och Pierre började känna
detsamma gentemot Karatajev.»
I själva verket är Karatajevs
hjärtegodhet ingenting annat än naturens, den stora
moderns för den enskilde och hans öde
fullkomligt likgiltiga »godhet» på denna sidan
gott och ont, det är en värdeindifferent
»godhet», som kysser och slår ihjäl med samma
glättigt oberörda själ.
Någon annan, högre, d. v. s. mera
personlig form av godhet och kärlek möta vi
knappast i Tolstoy s värld. Ut över det
»enkelhetens och sanningens» ideal, som han låtit
taga mandom i Platon Karatajevs gestalt,
nådde han aldrig.
Vi påträffa visserligen i den Tolstoyska
världen andra former av kärlek. Så är han
en mästare i framställningen av den
alltigenom driftsbestämda könsbetonade kärleken.
Utmärkande för hans skildring av
könskärleken är emellertid, att den saknar varje
personlig nyans. Vad en Kitty, en Anna, en
Natasja, en Levin, en Vronskij hos föremålet
för sin kärlek älska är knappast något
personligt särpräglat. Deras kärlek är ej alis
inställd på att den älskades personlighet måtte
nå fram till sitt individuella ideal, måste
bliva vad han innerst är.
Deras personliga liv och deras kärleksliv
gå antingen, såsom fallet ofta är hos
Tolstoys män, fullkomligt i sär, eller ock
drunknar deras personlighetsliv — så är fallet hos
Tolstoys kvinnor — helt i, deras kärleks- och
släktliv.
Härmed sammanhänger tvivelsutan, att det
i Tolstoys värld knappast finns utrymme för
galanteriet och chevalereskheten,.
Ridderlighet och galanteri äro nämligen
ursprungligen erövringar, som den västeuropeiska,
mera personlighetsbetonade kulturen avtvungit
drifterna. De ha nämligen skapat en
plattform, där män och kvinnor kunnat råkas
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
