Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Carl G. Laurins senaste arbeten. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel G atiffin
Men det förhållandet att han sedan mer än
två decennier intager en uppmärksammad
position i denna historia, står på intet sätt
i strid med den egenskap som gör Carl
Laurin till en förgrundsfigur i Stockholms
sällskapsliv.
Ty i själva verket är Carl Laurin
densamme när han vandrar genom ett museum eller
läser en biografi, som när han njuter av en
god måltid. Blott är hans njutning av en
förnämligare art. Den är estetisk men i kanske
ännu högre grad intellektuell. Och detta
njutningsbegär är sannerligen inte egoistiskt.
Tvärtom inträder njutningen fullt för
Laurin först när han har någon att meddela den.
Ty det som har gjort honom till Sveriges
utan jämförelse mest läste konsthistoriske
författare, som kommer åhörarskarorna att
fylla föreläsningssalen så snart han visar sig
i katedern och trängas omkring honom var
gång han förevisar ett museum eller en
konstutställning — det är hans förmåga att
på ett alldeles särskilt sätt göra konsten
njutbar och levande.
Det finns också en institution som dragit
en alldeles speciell nytta av Carl Laurins
outtröttliga konstpropaganda —
Nationalmuseum. Hur många tusenden ha ej under hans
ledning vandrat genom museets salar, ha av
honom fått sina ögon öppnade inför
konstverkens skönhet.
Nationalmuseum har i mycket stor
utsträckning Carl Laurin att tacka för den
ökade popularitet det under de senaste
decennierna kommit i åtnjutande av. Museets
tjänstemän ha i honom haft en alltid
redobogen hjälpare, när deras egna krafter ej
räckt till i det stora populariseringsarbete
som ligger oss alla så varmt om hjärtat.
Laurins för ett år sedan förvärvade
hedersdoktorat borde i själva verket suppleras med en
hedersintendentur vid Nationalmuseum.
Det är i mycket just i denna tidskrift som
författaren till Konsthistorien och
Skämtbilden, till Våld och väld och Ros och ris
sedan tre decennier tillbaka utbildat sin
egenartade, stundom oroande men till gengäld
ofta gnistrande stil och funnit ett forum,
värdigt sin levande och fängslande
kulturpropaganda.
Tio år ha gått till ända, sedan Ord och
Bild vid Carl Laurins femtioårsdag innehöll
en återblick på hans verksamhet, och
hyllningarna smidas nu till sextioåringens ära.
Deras författare behöva inte lida någon brist
på material. Carl Laurin har inte vilat under
det gångna decenniet, han har ökat sitt konto
på det betydelsefullaste sätt. Han har
författat det stora verket Nordisk konst, och han
har påbörjat utgivandet av den stora
jubileumsupplagan av Konsthistorien.
Det har ofta med rätta framhållits men
kan aldrig nog upprepas att en av Carl
Laurins största insatser som konsthistorisk
författare är den utomordentliga vikt han lagt
på bildmaterialet. Det är en hel förnyelse
han härmed har bragt åstad i svensk
konstundervisning. Den har äntligen blivit vad den
skulle vara — en framställning, där ordet
blott är till för att förklara bilderna och
binda dem samman med varandra.
Han skulle då inte heller ha kunnat fira
sitt jubileum på ett värdigare sätt än genom
befordrandet till trycket av sin konsthistoria
i en jubileumsupplaga som vad
avbildningar-na beträffar vida överträffar allt vad som i
den vägen tidigare bjudits ej blott en svensk
publik utan någon publik överhuvud taget.
Om denna sak lämnar förordet följande
upplysning:
I större format och försett med över sex hundra
stora nya, i den ordinarie upplagan icke
förekommande bilder i koppardjuptryck, är detta arbete, som
utkommer i tre delar, särskilt avsett för dem, som
äga den med autotypiillustrationer försedda vanliga
upplagan. Härigenom ökas det förut mycket rika
illustrationsmaterialet avsevärt och texten i de båda
böckerna belyses av över ettusenfemhundra
illustrationer tillsamman.
Det är emellertid inte blott antalet bilder
som är imponerande, ej blott de av Nordisk
Rotogravyr utförda reproduktionernas
kvalitet som är ypperlig — det är främst själva
urvalet som är beundransvärt genom sin
konstnärlighet och sin friskhet. Det är nu en
gång så att ett konstverk som återgives allt
för ofta så småningom förlorar något av sin
verkningskraft. Carl Laurin har inte låtit
någon möda vara ospard, när det gällt att
undvika avbildningarnas allfarvägar. Och
även när han inte kunnat undgå att återgiva
ett ofta reproducerat konstverk har han
förstått att skänka det ny friskhet genom att
söka ut en betydelsefull detalj. På detta sätt
har han många gånger lyckats bringa
konstverket förvånande nära åskådaren. Hur
instruktiv är ej motsatsverkningen mellan
exempelvis Faraohuvudet i svart basalt
(Pl. s), bröstbilden av den Delfiske
körsvennen (Pl. 29) och marmorreliefen av en kvin-
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
