Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En svensk forskarbragd på klassisk mark. Av Lennart Kjellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart Kj’e l l b er g
peiska och skandinaviska förhistorien å
andra sidan, en brygga som torde äga en
viss betydelse för folkvandringsteorierna
för dessa avlägsna och etnografiskt
dunkla tidsåldrars vidkommande. De närmaste
analogierna vad form och storlek
beträffar till menhirstenarna från Dendrå
påträffar man, som prof. Persson
framhåller, på indoeuropeiskt prehistoriskt
fyndområde. De närmaste parallellerna äro
funna i Rumänien.
Vad tolkningen av de i Dendrågraven
funna »menhirs» beträffar, vill prof.
Persson i anslutning till en av Schuchardt
nyligen framställd teori i dem se primitiva
avbildningar eller symboler av de döde.
De skulle här i Dendrågraven särskilt
ersätta de dödas förlorade kroppar, och prof.
Persson tänker sig rent av möjligheten av
att de vid begravningsceremonierna
företrätt dessa och behandlats enligt gängse
ritual och sålunda tvagits och inoljats.
Här tillåter jag mig att sätta ett litet
frågetecken i marginalen. Denna tankegång,
konsekvent genomförd, synes mig fordra
att de båda menhirstenarna, iklädda
dyrbara dräkter, även sänkts i jordens sköte. De
på stenarna iakttagna älvkvarnarna synas
mig bestämt tala emot den givna
förklaringen av menhirstenarnas förekomst i en
till synes tom eller fingerad mykensk
kam-margrav. Men frågan är, om denna även
från början haft denna karaktär. Den har
nämligen, såsom prof. Persson påvisat,
redan i mykensk tid varit föremål för en
grundlig plundring. Denna skulle
självfallet icke ha kunnat utplåna alla spår av
tvenne gravsatta kroppar, men väl av de
i en dyrbar urna nedlagda resterna av
tvenne brända lik. Jag erkänner villigt, att
en mykensk brandgrav av detta slag är ett
lika stort unicum som en mykensk
keno-taf. Men den av prof. Persson utgrävda
och undersökta kammargraven vid Dendrå
måste redan på grund av de i densamma
påträffade menhirstenarna med sina
älvkvarnar, slaktbordet och offerbordet, som
även var försett med de på nordliga
relationer hänvisande älvkvarnarna, betecknas
som ett unicum inom den mykenska
kulturkretsen. Graven dateras av prof.
Persson till omkr. 1250 f. Kr., och skulle
sålunda tillhöra den mykenska periodens
sista skede, då det indoeuropeiska eller
hellenska folkelementet torde ha trängt
igenom och i väsentliga stycken omdanat den
äldre kretiskt-mykenska kulturen. Det vore
ingalunda överraskande, om den ståtliga
beskrivningen på Patroklos’ likbegängelse
i Iliadens 23: e sång med dess drag av
primitiv vildhet och grymhet återspeglade
en kulturhistorisk realitet från den
sen-mykenska perioden, den grekiska
hjältesagans historiska bakgrund. Denna
förklaring av frånvaron i Dendrågraven av dess
väsentliga innehåll framställes naturligtvis
med ali reservation. Jag är fullt medveten
om dess hypotetiska karaktär, men såsom
arbetshypotes kan den möjligen försvaras.
Den torde i varje fall kunna diskuteras
och skulle, om den visade sig bärkraftig,
åt resultaten av prof. Perssons senaste
utgrävning vid Dendrå ge en ännu större
räckvidd och icke obetydligt öka dess
betydelse för Greklands, förhistoria.
Skurna stenar med framställningar av slaktbord.
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
