Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Leander Engström. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leander Engström
som sammanföll med de första krigsåren,
förlamade hans alstring. Sökande
förnyelse utifrån besökte han Ofoten och
Lofoten, vars storslagna natur osökt lämpade
sig för heroisk behandling. Något senare
inledde bekantskapen med Willumsens
Bergvandrerska honom på det från hans
egna förutsättningar betänkliga
figurmåleri, där han i halvt symboliska gestalter
söker skildra jakt- och fiskarlivets
spänning.
Bäst har han i detta avseende kanske
lyckats i Jakten på Halleberg, där den
tystnad efter det dödande skottet, som
tyckes gripa hela naturen, ytterst originellt
återgivits. Mindre expressiv är
Forellfiskaren, hos vilken den kutande ryggen fått
ersätta bristen på stomme i gestalten,
medan den purprade rocken faller så bjärt
ur landskapets ton, som om den lånats från
en skådespelares garderob.
En obestridd plats som huvudfigur vid
denna romantiska friluftsteater intar den
adoniskt famträdande Jägaren.
Rörelsen bryter sig i ett dubbelmoment, då
vänstra handen ur vattnet uppfiskar en
nyss skjuten gräsand, medan den högra
med en jämförelsevis tam åtbörd synes
vilja uttrycka medlidande med offret. Det
ligger en stämning av vildmarkens
tjusning och melankoli över denna gestalt,
som dock skulle verka mera övertygande,
om den också stod inne med någon
egentlig vikt. Nu framsvävar den likt en
väsenlös docka mitt emellan dröm och
verklighet.
Från detta svärmiska staffagemåleri
återvänder konstnären omkring 1918 till
den rena landskapskonsten, till vilken
uppgift den kristallinska klarheten i hans öga,
den kyliga intonationen av hans palett, där
blått är den klingande huvudfärgen, samt
det vågsamma svajet i hans mellan mörker
och sol sig brytande temperament så
bjudande kallar honom.
Det renaste uttrycket för sin skönhets-
Jägaren. 1917.
Tillhör konstnäre?i Sidtiey Gibson.
syn giver konstnären måhända i några
akvareller, i vilka han med omisskännligt
mästerskap återgiver ödesstillheten över
polcirkelns snöhöljda regioner, där
lapptältens koniska och forsbåtarnas
långsträckta linjer smidigt insmyga sig i
bergstopparnas rytmik; eller där fjällsjöarnas
kallgröna vatten bryter sig mot morgonens
rosa eller aftonens blå; eller där
ren-mo-dern naggar ungbjörkens blad, medan
renkalven diar hennes spenar, under det att i
bakgrunden fjällkammens dalande
buktning vaggar denna tjusande dubbelrörelse
till ro.
Samma produktiva år målar konstnären
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
