Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pirandello som novellist
tidigt fram en ironi, som lika bestämt skiljer
Pirandello från Verga. Möter man någon
enstaka gång ironi hos Verga förefaller den
alldeles oavsiktlig, under det den hos
Pirandello är i högsta grad medveten. Verga tar
alltid sina figurer på allvar, Pirandello
njuter av att ironisera över dem och att låta
det plötsligt glimta fram att de i själva
verket ej alis äro sådana som han hittills låtit
läsaren förmoda. Om han också även
annorstädes än i Lontano direkt visar sitt
medlidande, så saknar han i regel den varma
sympati, som Verga just för att den är så
varm är så ivrig att dölja, men som ändå
alltid förnimmes bakom hans knappa ord.
Några hjältar i det tysta, som det finns så
gott om hos Verga, möter man därför sällan
hos Pirandello. Han ser på sin omgivning
med mycket skarpa ögon, och deras fel äro
honom i allmänhet långt mer uppenbara än
deras förtjänster. Det kan hända någon gång,
att han hos en av andra beledd stackare röjer
en värdighet för vilken han oförställt visar
sin beundran, men betydligt vanligare är, att
han avslöjar att även hos »de bäste» det
endast är egoismen, vinningsbegäret,
njutningslystnaden etc. som diktera alla handlingar.
Amori senza amore, lyder titeln på
Piran-dellos äldsta novellsamling (tr. 1894). Det är
betecknande, att han redan då tvivlar på att
ens en känsla som kärleken kan vara äkta.
Det är, allmänt taget, endast vissa och
kanske inte alltför vackra egenskaper inom
den sicilianska karaktären som Pirandello
ser, men dem ser han dess bättre; som ofta
eljest kommer ensidigheten honom
visserligen emellanåt att överdriva men också
dessemellan att bliva varse det som går andra
förbi, och gång på gång möter man bland
hans folklivsteckningar sannskyldiga
mästerverk av kunskap och humor. En mycket
betecknande novell är en som bär titeln La
morta e la viva. Den handlar om en man,
Nino Mo, vilken liksom Lars Cleen bor i
Porto Empedoclo och går med en båt på
Tunis. Mos första hustru har, som man tror,
omkommit under ett skeppsbrott, och efter
några år gifter han om sig med hennes
yngre syster. Men knappt har det skett förrän
den första hustrun kommer tillbaka;
skeppsbrottets fasor hade gjort henne sinnessjuk,
och hon har tidigare ej kunnat upplysa sina
räddare om vem hon är och var hon hör
hemma. Situationen är ju brydsam, och hela
staden väntar med oerhörd spänning på vad
Mo skall taga sig till. Skall han förskjuta
sin första hustru eller sin andra? Men Mo
låter grannarna prata och löser problemet
på sitt eget vis. Det är ju Guds vilja att
han skall ha två hustrur, och för det måste
han böja sig. Och varannan gång han är
hemma med sin båt bor han därför
samman med den ena, varannan gång med den
andra av de bägge systrarna. Han kallas att
stå till svars för tvegifte, men mycket lugnt
påpekar han, att ingen ändring blivit gjord
i hans papper, och att den första hustrun
enligt dem fortfarande är död och han alltså
fortfarande endast är gift med en. Värre
blir det, då han kommer till notarien för att
anmäla de barn som nu med korta
mellanrum fylla hans hus. Var femte månad står
Mo på rådhuset och förkunnar: »den här
har jag fått med den döda» och nästa gång:
»den här har jag fått med den levande».
Och notarien grälar, ty han vet inte vilka
han skall föra in som legitima och vilka som
illegitima. En dag tar hans tålamod slut, och
han slår handen i bordet och brister ut:
»Men kom då åtminstone inte hit annat än
var nionde månad. Då kan vi rädda
anständigheten och bedraga lagen, och då kan jag
stoppa in dem som äkta vartenda ett.» —•
»Men Mo fortsätter att komma var femte
månad, ty han vet han vandrar på Herrans
vägar.»
Det finns en annan novell av Pirandello,
som heter II vecchio Dio och i vars första
redaktion (1902) det står: »därborta (= på
landet) lever det ännu troskyldiga själar, för
vilka ej ett löv röres utan att det är Guds
vilja» etc. Då novellen trycktes om 1919 hade
meningen i stället fått denna lydelse:
»därborta leva ännu, jag vill inte säga många,
men kanske en och annan troskyldig själ
som» etc., och det är denna mer skeptiska
uppfattning som avspeglar sig också i La
morta e la viva. Nino Mo är menad ironisk,
ehuru visserligen Pirandello för en gångs
skull varit så lätt på handen, att man, i varje
fall till en början, ej vet om man skall taga
hans hjältes fromma ord för äkta eller ej.
Med oförställd sarkasm äro däremot de
skvallrande grannarna skildrade,
småstadsspioneri och småstadsskvaller måste vara
något Pirandello själv lidit av, aldrig tröttnar
han att gissla det, inte bara i sina noveller
utan lika ofta i sina romaner och dramer.
Lagens väktare, som förnekar lagens
betydelse, är också en typ som gång på gång åter-
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
