Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Resor från ifjor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resor från ifjor
att läsa sådant kommer sig inte av att de
alltid skulle vara av någon större positiv
usel-het, ty så är relativt sällan fallet; inte heller
av att de skulle vara särskilt illa skrivna, ty
numera äro de ofta tillverkade efter goda
journalistiska recept och duga bra i
tidningsspalter. Det värsta är heller inte det
tungsinne som de stundom kunna alstra
genom fulländad tomhet och platthet, ty oftast
låta de sig genomgås innan läsaren hunnit
alltför mycket fördystras. Istället kan man
närmast säga att det tråkigaste därvidlag
beror på det faktum, att den läsare, som av en
eller annan anledning fått för vana att
genomögna dylik litteratur, i själva verket
ständigt och jämt är sysselsatt med att läsa en
och samma sak. Ty under det bland goda
böcker var och en endast liknar sig själv,
likna bland dåliga allesamman varandra.
Såsom gemensamma emanationer ur
trivialitetens idé ha de en gång för alla tillförsäkrats
ett så starkt släkttycke att de i grunden äro
identiska. Den omisstänksamme läsare, som
anser sig gå från nyhet till nyhet genom att
följa med löpande litteratur, gör därför
mycket ofta motsatsen till vad han tror sig göra.
Han läser böcker ur 1926 års gröda och
året därpå ur 1927: s, o. s. v.; intagen av
olikheter i namn, titlar, utstyrsel och dylikt
tror han sig varje gång ingå en ny litterär
förbindelse men förblir i själva verket hela
tiden kvar i ett bisarrt engifte och lever utan
att veta om det i en den eviga återkomstens
cirkel av allra ledsammaste sort.
Tre olika meningslösheter äro förknippade
med varje underhaltig bok och tävla med
varandra i intensitet: meningslösheten i att
skriva den, vilken är stor; meningslösheten i
att läsa den, vilken såtillvida är större som
den inte inbringar något utan tvärtom i
allmänhet är förenad med en utgift; slutligen
meningslösheten i att skriva kritik om den,
vilken taget allt som allt ändå sannolikt är
den största meningslösheten av de tre. Av de
tre personerna inblandade i en sådan dyster
fars äro de två, läsaren och författaren,
ursprungliga motspelare, under det kritikern
endast är en senare tillkommen hjälpfigur —
endast en sorts skärm som läsaren konstruerat
för att sätta upp som ett skydd mellan sig och
författaren; en blygsam sekreterare för
bort-sorterandet och undanskaffandet av grövre
litterärt avfall; kort och gott en uppfinning
ungefär jämförlig med det särskilda
ämbetsverk, som man i välordnade samhällen låter
ur vattnet bortfiltrera grodor, döda kattor och
dylikt, innan det bjudes kring som dryck.
Naturligtvis bör ett sådant ämbetsverk, om det
är förståndigt, göra så litet väsen som möjligt
av sitt uppsamlade grums för att inte
skrämma bort konsumenterna från det goda renade
vattnet; säkert bör också kritiken gå till väga
på liknande sätt. Låt oss därför beträffande
de värre tingen bland de genomlästa tjugosju
volymerna inskränka oss till denna allmänna
betraktelse och inte taga upp dem ett efter
ett; detta så mycket hellre som analysen av
det tomma intet knappt tillåter många
variationer. Men det vore kanske inte helt och
hållet ur vägen att för tillämnade
reseboksförfattare så bevekande som möjligt påpeka, att
den blotta förmågan att på papperet skaka
ner ett antal sidor substanslöst joller inte
i längden är tillfyllestgörande ens i en så
blygsam bransch som deras. Att ännu inte
någon romanförfattare kommit på den idén
att låta stenografera och såsom ett serieverk
offentliggöra det dagliga pladdret runt sitt
middagsbord beror framförallt därpå, att en
fin instinkt säger sådana författare att
läsekretsen på egen hand förmår åstadkomma
tillräckligt förråd av dylikt utan att behöva
bispringas från skönlitterärt håll. Besjälade
av en liknande finkänslighet borde
reseförfattare bemöda sig om att åstadkomma en
kraftig gallring bland det primära
misch-masch, som nu under deras inspirerade
ögonblick blommar i deras medvetanden och fritt
fröar av sig på deras papper. Det rör sig
inte om att söka åstadkomma särskilt
högtidliga eller djupsinniga verk, inte tvunget
om att irra omkring på jorden med
metafysiska brillor som någonsorts teckentydare
eller filosof; inte ens om att göra sig
förtjänt av epitet som ’oumbärlig på varje
tänkande människas nattduksbord’ eller
’oskattbar för var och en som vill förskaffa sig en
fördjupad inblick i...’ o. s. v.; utan endast
om att förmå skänka läsaren det intrycket,
att det är en någorlunda fullvuxen
människas tal, åsikter, kommentarer, infall,
reaktioner inför sinnevärlden i allmänhet, som
man under läsningen har att göra med.
Någonstans finns det en biografisk skiss över
en amerikansk magnat, inledd med
upplysningen att vederbörande började sin bana
’med två tomma händer, en tom hjärna och
utpräglade förbrytarinstinkter’. Om man i
denna inventering utbyter det sista ledet mot
några enklare ting, t. ex. en Baedeker och en
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
