Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Resor från ifjor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
o
Dumas, Stevenson, Kipling upplever man i
fantasin handlingar, hos Lawrence däremot
övervägande artistiskt objektiverade
själstillstånd. Hans bok är inte stort mera en
äventyrsbok än t. ex. Salammbo eller Henry
Es-mond äro det. Det är därför sannolikt att
mången som toge fatt på den för att få sig
en spännande stund inom kort skulle bli
skäligen besviken. Mitt bland alla sina
äventyrligheter gör Lawrence i mycket intryck av
en drömmare och filosof, med endast en ringa
del av sin själ omedelbart engagerad i vad
som försiggår, och ter sig ibland närmast
som en asket och enstöring, oändligt fjärran
från den arabiska omgivningens glam och
vapenskrammel och enkla feodala
hjälteattityder ; detta trots hans praktiska
ledaregenskaper, hans psykologiska skarpsinne och
hans uppdrivna förmåga av detaljerad
observation. Som artist står givetvis Lawrence
mycket högt, — nästan alltför högt, påstår
den nämnde Graves, som tydligen har en
sund känsla av att han, Graves, själv i det
fallet sitter inne med det lämpliga kvantum
utrustning som inte utan risker kan
överskridas. Lawrence förefaller starkare i
detaljen än i helheten; han är bräddad av
imagination, ser och transponerar bild efter
bild, detalj efter detalj, med utomordentlig
skärpa och klarhet, och behärskar suveränt
allsköns stilmedel och tekniska effekter;
men han får kanske inte alltid sin invecklade
vävs detaljer att fullständigt inordna sig i
en helhetsbild; hans kapitel bli
mosaikarta-de, i stället för att bli plastiska helheter som
hos de största skildrarna. I det fallet
överträffas han av Doughty, vars prosa varit
honom förebildlig; även — och kanske ännu
mera — av George Borrow i ’The Bible in
Spain’, som för övrigt beträffande miljö,
stil, fantasikraft, man skulle kanske också
kunna säga författarpersonlighet, företer inte
så få likheter och analogier med Lawrence.
Vid närmare eftertanke vore det kanske
en smula orättvist att enbart betona de
artistiska dragen hos Lawrence och att
understryka hans kontemplativa sida på den glada
äventyrlighetens bekostnad; denna
sistnämnda finns här och var. Minus ironin är han
homerisk t. ex. när han beskriver sin livvakt.
Lörd Bvron kungjorde någon gång i sin
ungdom, att han nu definitivt tröttnat på
rimmerier, amourer och sliddersladder i
salonger och att han med det snaraste tänkte
draga fjärran i världen och sätta upp en
utvald trupp av desperados, vilka skulle
uniformeras i svart och vilkas bedrifter snart
skulle genljuda vitt och brett. En dylik
blygsam pojkdröm kan man säga att Lawrence
lyckligen realiserat. Han samlade kring sig
en skara på ett hundratal man, som stod
under hans personliga befäl, — stridbara
lös-drivare från söder och norr, martialiskt
av-skum från alla öknens stammar. De fingo
bra betalt och utvecklade ali slags
extravagans; ogrumlad förståelse och aktning
synes ha rått mellan dem och deras chef. ’They
dressed like a bed of tulips’, berättar denne,
i alla färger utom vitt: ty vitt var min ständiga
färg, och de ville inte få sken av att förhäva sig.
På en halvtimma kunde de göra sig färdiga for ett
sexveckors strövtåg; föda för så lång tid var vad
sadelpåsarna förmådde rymma, Bagagekameler
avböjde de såsom en vanära. De färdades dag och
natt på min nyck och gjorde det till en hederssak
att aldrig tala om trötthet. Om en ny man
brummade, tystades han strax av de andra eller fick
strömmen av sin klagan ledd i ändrad riktning
förmedelst hugg och slag. De slogos som djävlar
närhelst jag önskade, och ibland när så inte var fallet,
helst med turkar och med folk tillhörande andra
förband. Inbördes slagsmål var fastställt som den
yttersta förbrytelse. De förväntade måttlösa
belöningar och måttlösa straff. De skröto i hela armén
över sina vinningar och vedermödor.
Vid denna tid voro araberna som besatta, och
ett strängt regemente var vad de bäst behövde.
Dessutom voro mina män av trettio olika stammar,
med blodsfiendskap inbördes, och utan min hand
över dem skulle de ha mördat i leden varje dag.
Deras släktfejder hindrade dem att slå sig samman
mot mig, under det deras olika härkomst försåg
mig med förespråkare och spioner varhelst jag gick
eller sände bud mellan Akaba och Damaskus,
mellan Beersheba och Bagdad. Nära sextio av dem
dogo i min tjänst.
Detta är en bok att taga vara på, så
mycket mera som den på grund av sin
förvirrande innehållsrikedom är omöjlig att
komma ihåg; man kan därför efter kort tid läsa
igenom den på nytt med oförminskat nöje.
Sten Selanders översättning gör intryck av
att vara omsorgsfullt gjord, utan att kanske
alltid i detaljer komma originalet riktigt in
på livet.
Två skildringar av naturvetenskapsmän,
som kommit hem från olika hörn av
jordklotet, föreligga i Hugo Granviks Strövtåg
och upplevelser i Centralafrika och Eric
Mjöbergs Huvudjägarnas lund. Båda
rymma fullt läsliga kåserande betraktelser över
varjehanda, den ena med ämne från
Brittiska Östafrika, den andra från Borneo. En
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
