Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Resor från ifjor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resor från ifjor
Doktor Mjöberg har under ett antal år styrt
ett museum i Sarawak och kommenterar
seder och förhållanden bland avsigkomna
engelsmän där med en sorts glättigt ursinne
som gör läsningen högst angenäm.
Ifrågavarande personer, ämbetsmän hos en
urspårad ättling till den engelske äventyrare
Brooke som blev rajah i nämnda ståt,
tyckas verkligen utgöra ett sorgligt sällskap.
Egendomlig förblir likväl den skärpa,
varmed doktor Mjöberg fördömer deras vana att
hålla sig med färgade konkubiner;
alldenstund på annat ställe i boken, där vi få reda
på att holländarna i sina besittningar
ävenledes främja rasblandning, utan att därvid,
efter vad det vill synas, vara några pedanter
beträffande legala formaliteter, dessa
holländare få figurera som i allo aktningsvärt
folk. De kunde gärna fått en läxa, de också.
Hela denna Borneobok är bra och står
betydligt över den genomsnittliga nivån inom
sin genre.
Ett antal reseböcker med amerikanskt
ämne har jag efterhand läst, men ännu har jag
inte stött på den riktiga. Stundom äro de
inte dåliga, men det åtrådda idealet är bättre.
Europeiska resenärer, som vända hem från
Amerika, borde skriva sina böcker i så
europeisk anda som möjligt; det sämsta de
kunna ta sig till är att försöka skriva om
Amerika i amerikansk stil. En oriental som
kommer till Europa bör naturligtvis, därest han
har något inombords, förbli oriental under
sina betraktelser över denna världsdel; och
i förhållande till Amerika äro vi orientaler.
Vi göra inte saken på bästa sätt om vi
anlägga deras minspel och deras tonfall; vi äro
äldre och förnuftsbetonade och böra återge
dem i enlighet med vår natur. Den ideala
Amerikaboken skulle vara lågmäld och
saklig, samtidigt en smula spekulativ, fri från
grövre gyckel och hån, helt och hållet lugn
och med en underton av fullkomlig
tröstlöshet. Två andra attityder äro bekvämare och
anläggas oftast: dels den naivt förtjusta
attityden, dels den naivt satiriska. Båda kunna
resultera i mer eller mindre läsvärda böcker,
allt efter skribentens utrustning; men båda
löpa den största fara att fort bli stereotypa,
detta på grund av ämnets beskaffenhet. Man
skulle visserligen tycka, att eftersom allt -—
eller i det närmaste allt — i Amerika lockar
somliga temperament till satir, andra till
hänförelse, så skulle fälten för dessa båda olika
arter av temperament vara mycket
vidsträckta och kunna utnyttjas nästan i det oändliga
utan risk för plöjning i gamla fåror. Men
egendomligt nog tycks det inte alis förhålla
sig så. Amerika — naturligtvis U. S. A. i
detta sammanhang —• ser inte ut att ha
många beståndsdelar; det är enkelt och
enhetligt till sin struktur, som ett slags
jättelikt skjul, hopspikat i hast av enformigt
material och med föga inredning. De som
berömma det, berömma alltid samma saker, ett
fåtal materiella och psykologiska
generalfakta; de som kritisera eller driva gyckel
med det, manövrera alltid med samma enkla
totalitet av fundamentala galenskaper; trots
bästa vilja nå båda hastigt till slutet med
sin mönstring. Verserade män som Mencken
och Sinclair Lewis ta folk och förhållanden
på entreprenad som förlustelseobjekt; de lia
inte hållit på länge förrän man märker att
det helas utomordentliga enkelhet tvingar
dem till att ständigt upprepa ett och samma.
Och alla deras satiriska roligheter finnas
redan i Martin Chuzzlewit’, inte i
allmänna drag utan i detalj, —- den fryntliga
mekaniserade jargonen, de enhetligt tillklippta
talesätten om den egna individualiteten och
fria tanken, framhävandet av de tusentals
stora männen överallt i landet, den manliga
smärtan över det stackars Europas
obskuran-tism, o. s. v. —- hela härligheten komplett.
Dickens var tydligen i stånd att under en
kort visit samla in allt som överhuvudtaget
fanns i landet, utan och innan.
Negeremancipationen och förbudslagen synas vara allt
av betydelse som tillkommit i Amerika sedan
hans besök. Böcker om t. ex. Sahara bli
därför jämförelsevis omväxlingsrika bredvid
ordinära Amerikaböcker.
Detta kan bra illustreras med en sådan sak
som Sången om Chicago. Det är inte
särskilt länge sedan jag först började sprätta
upp reseböcker i och för åstadkommandet av
någon sorts årlig catalogue raisonné; intill
dess hade jag levat i okunnighet om en del
saker som jag sedan fått tillfälle att stifta
en stundom mycket förtrolig bekantskap med,
bland annat Sången om Chicago. När jag
stöter på den, får jag en känsla av att ha
läst Amerikaböcker sedan urminnes tid, så
ofta har den redan återkommit. Den har
karaktären av en fast årlig mara. Hur ofta
jag sett den avtryckt och kommenterad vet
jag inte, kanske inte mera än fyra eller fem
gånger; men jag tror mig tryggt kunna på-
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
