Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
en upprorsrevelj. Också han har som helt
ung gått med nävarna trotsigt knutna i hat
och hjärnan fylld av heta
revolutionsdrömmar. Men allt dylikt ligger nu så långt borta,
klasskamp och sociala strider ha blivit något
oväsentligt emot kampen för inre klarhet och
personlig fullkomning. När hans stämma får
en ton av vass indignation och hånfull
skärpa, är det allt folkets slöa självbelåtenhet och
fega halvhet, hela samtidens dumdryga
materialism och förakt för andliga värden, han
vänder sig mot. Hela hans patos är
allmänmänskligt och inte klassbetonat, religiöst och
inte socialt; han ser inte längre kapitalister
och proletärer kring sig, utan
människosjälar, och en människas andliga låge betyder i
hans ögon mer än hennes ekonomiska.
Detta är en av de punkter, vari Jändel
är så radikalt omodern. Han hör inte
hemma i den värld och den tid, han lever i: han
tillhör en tid, då hjärtats ångest och
omsorgen om den egna själens frälsning ännu inte
blivit något löjligt, och en värld med
enklare och renare linjer än vår, en värld som
ännu ägde helgd, tystnad och en Gud ovan
historiens förvirrade drömspel. Och han
känner själv sitt främlingsskap. Han vet, att
han inte kan räknas bland de världskloka,
som anses och själva anse sig ha
genomskådat allt och alla — helt enkelt därför att de
aldrig ett ögonblick tvivlat på de godtagna
normerna, aldrig ett ögonblick sett ned
under ytan till något viktigare än affärsknep
och konjunkturpolitik och det moderna livets
tusen och en andra struntdetaljer. Det
ligger något naivt förbryllat i den blick, varmed
han ser sig kring: hur, hur kunna ni uppta
er tid med allt möjligt skräp, när det finns
så oändligt mycket verkligen väsentligt att
fästa sig vid — de centrala frågorna, som
vår egen och hela vårt släktes eviga
välfärd beror av, solskenet över en vårlig äng
med gullvivor och majorkidéer, Gud själv och
Hans underbara universum ?
Själv låter Jändel inte vardagens bråte
skymma bort de stora perspektiven: var han
går, faller ett svalt, morgonklart
evighetsljus över tingen. En gångstig bland
Blekingekustens bergknallar kan, som i den
utomordentliga dikten »Söndag», plötsligt
förvandlas till en väg bort från allt jordiskt, mot
några stilla paradisängder:
Men jag vet en plats
(lit jag kan gå
och hämta läkedom och ungdom,
— en plats som ej ens barnen känna till,
ett blåsippställe nedom berget.
Jag vet en liten skogsstig
som inte ens de älskande ha upptäckt.
O, varen tysta!
Ack, jag vet
en väg, ett land, dit ej den skönaste
av edra tankar någonsin kan följa.
Då allt är stilla, går jag dit
lycklig och ensam.
O väg, du liljekantade,
av klockspel fyllda!
0 land, du stora, outsägliga,
där ting och tankar borta äro,
— där allt som är blott stilla skimrar,
liksom vid morgonrodnadstiden
ali nattens dröm och plåga skälver
1 ljuset över jordens himmel.
— Snart är den rätta tystnaden,
då jag går dit. Mitt hjärta hungrar.
Jändel är en av de finaste lyriska
landskapsmålare, vi för närvarande äga. Inte ens
Karlfeldt har med lättare hand skildrat
särskilt de ställen, dit våren kommer tidigast
och där det först blir riktigt grönt — de små
sydlutorna mellan gråstensknallarna, där
vårsolen skiner varmast och de första, dävna
nässelfjärilarna fladdra, där gräset skjuter upp
ur den friska, svarta jorden finare och mer
ljusgrönt än någon annanstans och där det
växer Adam och Eva på de öppna fläckarna
och blåsippor, vårlök och nunneört inne bland
hasselsnåren. Allt detta är hos Jändel fångat
med samma osvikliga grace och säkerhet som
på en av Carl Larssons åttiotalsakvareller;
men samtidigt ger hans skildring något annat
och mer svårgripbart: tystnaden, stillheten,
den omätliga ron som väller ned ur den
tindrande blå himmelskupan. Det är inte bara en
en vårlig löväng, vi stå inför, det är också
ett stycke helig mark. Jändels lyrik är full
av blommor och fågelkvitter som den helige
Franciscus’ Fioretti; och liksom hos
Franciscus förkunnar ali naturen Guds ära, allt
är genomandat av ljus religiositet och
försjunket i from betraktan av skapelsens ro
och skönhet.
Så har Jändel skapat sig en egen värld,
fylld av klockklang och söndagsstillhet, i
stället för den vardaglighetens värld, där han
inte kan finna sig tillrätta. Tidigare kunde
denna hans mikrokosm verka alltför
självupptagen och overklig; i hans äldre dikter
fanns ofta ett inslag av något alltför
serafiskt, som gjorde tonen lite flack och märg-
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
