- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
592

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Pa ii I Ja m o t

tila oåtkomlighet, som komma till synes
hos Eugene Delacroix redan i hans
ungdomsporträtt och som blott framträdde
allt starkare med åren. Géricault har
målat honom i nittonårsåldern. Han har
gjort ett självporträtt i en nästan
identisk ställning, en blyertsteckning som
Frédéric Villot långt senare graverat. När
han var tjugotre år målade han en
utmärkt liten bild av sig själv i helfigur,
som han skänkte sin vän,
miniatyrmålaren Hippolyte Carrier och i vilken
han är iförd Hamlets dräkt. Man vet med
vilken förkärlek Delacroix i olika
skeden av sitt liv, än i färger, än i blyerts
eller litografi, avbildade den gåtfulle och
olycklige prinsen av Danmark. Första
gången han söker en förklädnad och
återger sin egen gestalt i Hamlets skepnad,
blir icke då denna förklädnad ett
avslöjande? Hamlets inre drama lockar den
psykologiskt intresserade, den man som
tidigt vant sig vid introspektion, den som
vi lära känna i Dagbokens tre volymer.
Sedan kommer porträttet i Louvre,
»mannen med gröna västen», en elegant och
högdragen gestalt; konstnären står på
tröskeln till sin mognad och vill fasthålla
den sista strålen av sin ungdom. Slutligen
finns det några fotografier där han är
äldre, men har bevarat samma uttryck av
förnäm oåtkomlighet, som dock
fascinerar.

Om alltså vår store konstnär i alla
dessa porträtt visar oss en typ utan
samband med Charles Delacroix’, med
generalens eller med madame de Verninacs,
uppenbarar han dock i sina drag och i hela
sin personlighet en viss frappant,
utomordentlig likhet, som icke kan förklaras mer
än på ett sätt. Betrakta det porträtt som
Prud’hon har gjort av Talleyrand,
stående i helfigur, klädd i hovdräkt, och de
andra bilder vi äga av denne man, som
var en av sin tids spirituellaste
personligheter och en av alla tiders största diplo-

mater ! Likheten ligger i
ansiktsbyggna-den och i dragens linjer, den finns också
i hyns olivfärgade blekhet och det skarpa
uttrycket i ögonen, över vilka ögonlocken
halft sluta sig, den finns slutligen i det
som hos var och en av oss starkast och
mest individuellt avslöjar personligheten:
hållningen, sättet att bära upp huvudet.
Det som hos Charles-Maurice de
Tallev-rand-Périgord synes vara ett uttryck för
arrogans och förslagenhet blir hos
Delacroix en stolt tillbakadragenhet hos en
hederlig man, som icke anser sig tvungen
att lämna ut sig hel och hållen till den
förste bäste, och hans blick är
människokännarens, ömsom skarp för att
genomtränga skuggorna och höljena, ömsom
inåtvänd mot själens eget liv. Detta
förklarar för oss dualismen i Delacroix’ natur,
uppenbarad i hans karaktär och hans verk.
Den har utan tvivel nedlagts hos honom
av en elegant och förfinad mor,
härstammande från en familj av konstnärer och
konsthantverkare som hade tillträde till
hovet, och av den högättade mannen med
den kalla intelligensen, som gått en smula
vilse i de politiska revolutionernas
stormar. Det fanns i Delacroix’ alltid
älskvärda sätt —■ de flesta av dem som
träffade honom intyga det — en nästan
förbryllande blandning av furstlig höghet och
smidig diplomati, liksom i hans ande en
klar och genomträngande kritisk
intelligens bodde samman med
skaparförmå-gans hela brusande kraft, en
sammanställning som i alla tider varit ganska
sällsynt.

Denna likhet, som bekräftar det
läkar-dokument som jag nvss nämnde, tvingar
oss att tro på förtalet som smög genom
den tidens salonger och vars eko man
finner i till exempel madame Jauberts
Memoarer. Man undrar om Talleyrand, när
han skickade Charles Delacroix till Haag,
icke tänkte på att avlägsna en mer eller
mindre besvärande äkta man. Senare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0648.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free