Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa ti l y a mot
också för det materiella och det
moraliska livet. Han var knappast tjugofem år,
då han skrev i sin dagbok: »Vanan vid
ordning i tankarna år den enda vågen till
lyckan, och för att komma dårhån är det
nödvändigt att ha ordning i allting
annat, även i de mest likgiltiga saker.»
Sådan är också innebörden i hans
hållning gentemot kvinnorna. De första
kapitlen i dagboken vittna tillräckligt om att
hans natur icke var av is. Hur skulle han
kunnat vara okänslig, han som var född
att bli en stor formens och harmoniens
skapare? Är dock icke detta den svåraste
punkten för alla män, är det icke den
stora frestelsen som döljer sig under
tusen förklädnader av skönhet, njutning, ja
också ädelhet och högsinne? Efter några
eftergifter gjorde Delacroix motstånd.
Det blev en verklig asketism, och vi ha
icke anledning att beklaga oss däröver.
Tv den tid som den store målaren icke
skänkte åt kärleken, den gav han oss.
Han har omgestaltat sina drömmar och
sin ungdoms erfarenheter till härliga och
poetiska fantasigestalter: den förgråtna
kvinnan i Korsfararna, och hon som i
Blodbadet på Chios släpas bort av den
praktfulle turken, bunden vid hans häst,
samt den vackraste av dem alla, den
blonda favoriten som med utslagna armar
ligger framåtböjd på Sardanapalos’ bädd.
Det finns tillräckligt många sådana
bilder för att övertyga oss om att den
disciplin han underkastat sig icke hade
förtorkat hans hjärta. Vänskapen var för
honom en mycket stark och mycket djup
känsla, ett bland hans livs största
glädjeämnen, ehuru dock icke en oblandad
glädje. Denne klarsynte iakttagare var en av
dem som icke behöva göra sig en falsk
och förskönad bild av den de älska.
Redan på dagbokens första sidor
framträder, med en egendomlig klarhet hos en
så ung man, denna dubbla uppfattning
av vänskapen:
Jag har två, tre, fyra vänner, skriver han;
och alltså blir jag tvungen att vara en annan
man för var och en av dem eller snarare att
visa var och en av dem det ansikte som
han förstår. Det är ett av de största
lidanden att aldrig kunna bli helt känd och
uppfattad av en och samma människa; och när
jag tänker på det, tror jag att det är livets
djupaste smärta; det är en oundviklig ensamhet
som hjärtat är dömt till. En maka av vår egen
styrka är det högsta goda. Jag skulle föredraga
henne överlägsen i alla avseenden, hellre än
motsatsen.
Denna starka maka, som han utan
tvivel hade velat ha vacker, henne fann han
icke. Sökte han henne? Det skola vi aldrig
få veta. Han har sannolikt fruktat att om
hon skänkte honom mycket av det bästa
och ljuvaste, skulle hon också, även utan
att vilja det, ha önskningar och behov som
vore oförenliga med konstens rättigheter,
denna konst som för honom var religion,
åt vilken han ägnade alla sina tankar. Allt
efter som han blev äldre och man ser
honom helt uppfylld av denna dyrkan,
skulle man vilja säga att han fruktade att
förlora något av den korta tid som ännu
skulle bliva honom beskärd.
Eftersom den alltför sköna och alltför
ljuva bilden icke fick bli annat än en bild,
måste man bli rörd av den godhet och
omtänksamhet, den på samma gång
tacksamma och beskyddande ömhet som han
många gånger i sin dagbok visar mot sin
trogna hushållerska, »sin Jenny».
Beau-delaire, skalden som förhärligat en annan
»tjänarinna med stort hjärta», ger oss en
förtjusande teckning av henne: Eugene
Delacroix promenerande i Louvre med
Jenny. »Och han, den elegante och
förfinade och lärde, ansåg det icke under
sin värdighet att visa och förklara den
assyriska skulpturens hemligheter för
denna präktiga kvinna, som lyssnade med
naiv uppmärksamhet.»
Det var med sina händer i Jennys och
med ögonen fästade på denna anspråks-
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
