Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Till 70-årsdagen den 20 november. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
kämpat sin tids positivister och resonörer,
var nu med om att framkalla
strömkantringen i vår litteratur. Den unge
ingenjören Per Hallström, som hamnat på en
fabrik i Chicago, mitt i industrialismens
vilddjurskäftar, hämtade tröst och styrka
hos författaren till Sartor Resartus.
Selma Lagerlöf greps, efter vad hon själv
omtalar, mindre av tänkaren än av
skriftställaren. Hon synes från början ha
varit förankrad i en traditionell åskådning
och med kvinnlig sens commun ha låtit
vara att grubbla och förtvivla över
världsgåtorna. Hennes förhållande till Carlyle
blev därför i första hand estetiskt. Med
hans fantasifulla, ogenerade, djärvt
individuella satser klingande i öronen fick hon
till slut mod att vara sig själv, att ge sig
hä,n.
Men också i det samtida litterära
Sverige hände ett och annat, som kunde
verka uppmuntrande. Vad som här sagts om
Carlyles språk kunde till en viss grad
gälla även om Strindbergs. Strindberg blev
aldrig den lugna, tyglade realistiska
prosans man; han hade romantiken i blodet,
och han behandlade språket suveränt, med
oförliknelig fantasi. H. C. Andersen
hörde till hans mästare, och sagan gav något
av sin fläkt, sin frihet och sin
irrationa-lism åt allt vad han författade. År 1888
publicerade han Den romantiske
klockaren på Rånö, en virtuos och förtrollande
historia, en romantisk-ironisk saga
jämförlig med Eichendorffs Aus dem Leben
eines Taugenichts. Samma år kom
Heidenstams Vallfart och vandringsår, där
som bekant en prosadikt handlar om hur
cynikern Diogenes av skrivarängeln
Ne-kir bokföres som jordens lättsinnigaste
man. Det är en kavaljersmässig dom, en
vederläggning av den gamla fabeln om
syrsan och myran med dess hökarevisdom.
Strax efter dessa händelser var det som
Selma Lagerlöf »gav sig romantismen i
våld» och skildrade’ sina kavaljerer med
den abandon som kännetecknar Gösta
Berlings saga. Till människor, som hun,nit
tröttna på indignations- och
emancipationslitteratur, uitropade författarinnan:
»O, forna tiders kvinnor, det var ni som
ägde nyckeln till paradisets port!»
Kärleken framställde hon åter som en kraft av
omätlig räckvidd, mäktig i det onda såväl
som det goda. För människor, som
trängdes i städernas hyreskaserner, i deras
föredrags- och diskussionslokaler, som
strävade på kontor och i laboratorier, öppnade
hon en värld av frihet och poesi, av
blomster och fågelsång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
