Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
ha sagt att han misströstade om sin
kallelse som skald; tydligt är att han icke
hoppades stort på någon uppskattning av de
dikter han skrev. Hedlund, som nära nog
var honom i föräldrars ställe och som
betytt så mycket för hans livs stadga, torde
ha haft mindre sinne för vad
Singoalla-diktaren gick och ruvade på. Han var en
frisk och rask handlingsmänniska, som
hade till valspråk »Man muss sich ,nicht
ver-blüffen lassen» och som väl snarast
lutade åt den Geijerska åsikten att »sorg är
synd». Man frapperas inte så litet av hans
yttrande till diktarvännen så sent som vid
början av 70-talet: »Jaså, du skriver vers
också!» Sina första dikter placerade
Rydberg, liksom förut Singoalla, i en blygsam
kalender; han dolde dem därtill under en
pseudonym, Robinson Crusoe, som gav
tillkänna poetens enslingsskap. När han
omsider tryckte Singoalla i bok, kallade
han i ett litet förord berättelsen för »ett
kuriosum» och tycktes på det hela taget
vilja be om ursäkt för dess existens. Det
ser också ut som om han betraktade de
dikter i vilka han gav utlopp åt sitt
svårmod, åt livströtthet och tvivelsjuka med
något av skamkänsla. Ännu vid mitten av
70-talet, då hans självtillit betydligt ökats,
kunde han tala om det förhastade i att
offentliggöra en dikt som »Den flygande
holländaren». »Jag skriver så, när jag
känner en mulen himmel över min själ. Det
är ett patologiskt alster med solstrålar i en
längtan, som kanske en var gör bäst i att
hålla stum inom egen barm.» »Din sorg är
din», sade han åt sig själv:
Du mänskobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!
Din sorg är din, och du bör bära henne.
Tillgripande en musikalisk bild
jämförde författaren i Singoallas första
gestaltning, med dess o försonade slut, sin
sagodikt med ett strängaspel, vars strängar
65
plötsligt brista i ett disharmoniskt ackord.
Det måste så sluta, ansåg den unge
Rydberg. »Ty harmoni och försoning, var
finnas de härnere? Hör, stormen börjar åter
brusa i skogen! Sjunger hans vilda röst
om harmoni och försoning? Orkanen
ryter högt över jorden; men nere, i dess
mull, arbetar förgängelsen,
alstringskraften och åter förgängelsen. Blomman
uppspirar, för att dess skönhet skall
maskstingas; barnasjälar uppstiga ur det
obekanta, för att iklädas stoftskrud och
orenas av synden. Trängtar du efter evig
skönhet, obefläckad oskuld, oförgänglig
lycka, sök den icke på jorden, men hoppas
på evigheten!» I dessa slutord är temat
angivet för Rydbergs samtidiga och närmast
därpå följande diktning, varav ett urval
såg dagen i Göteborgskalendern Flora för
år 1864. Här äro byroniska stormsånger
om orobrända själar och skövlade hjärtan,
vari stämningen slår om från vildhet till
melankoli. Andra dikter uttrycka bara ett
bottenlöst vemod över livet, vars väsen är
växling och förgängelse. Blomman spirar
upp och brännes av sol eller frost,
ynglingen träder ut i världen med ren panna
och rosig kind för att snart stå där med
ett härjat ansikte — detta var ett
älsklingsmotiv för den romantiske enstöringen
Vitalis.
Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.
Så börjar »Enslingens sång i den stora
öknen», och i »Blomsterfesten», en
hyllning till den sköne ynglingen Florens, ber
hans platonske vän att bli slagen med
blindhet för att slippa se hur denna
skönhet förgår:
Heljgt ville jag din bild bevara,
så, som ljuv och skön du står framför mig
ack! i dag, i dag. O att du dödde
denna stund, på det ej andens skönhet
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
