Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Viktor Rydberg. Till hundraårsminnet. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
forngermanska ämnena till att ge hans
konst en mörkare ton i senare tid. Men den
åldrandes livserfarenhet betydde
naturligtvis mest härvidlag. Hans tonfall kunde bli
myndigt och strängt, och gång efter annan
rullade han upp en.hotfull
Ragnaröksmålning. Hans satir kunde få en osedvanlig
skärpa, såsom då han i dikten »Livslust
och livsleda», fortfarande i historiska och
mytiska förklädnader, ägnade sig åt
aktuell kritik och mot den överbildade
intelligensmänniskan med hennes
psyko-fysiologi, nietzscheanism och dekadens lät e,n
hellensk välgymnastiserad och i Akademia
skolad yngling utbrista: »På
avskrädeshö-gen med pumpan! Hon luktar inbilskhet
och förruttnelse långa vägar.»
Vid sidan av domedagsdikten »Den nya
Grottesången» står Vapensmeden med sin
blida och lugna vesperstämning och sitt
inskärpande av livsmaximen: glad och god
skall människan vara, medan hon bidar dö-
den. Det är en poetisk målning liksom
Singoalla, men hållen i de klara
pastellfärger som mäster Gudmund älskar att
använda i sina skilderier: guld, azur och
ädelrött. Man såg, heter det om den
sistnämnde mästaren, att han ofta haft
färgspelet över Vättern för ögonen. Det är
detta färgspel, i vilket barndomsminnena
från Jönköping alltid skimrade för
Rydberg, som man tycker sig skönja i
Vapensmeden, skriven under några lyckliga
sommarveckor, sedan författaren efter ett
svårt sjukdomsanfall åter sett dagen lysa
för sig. Några år därefter (1895) klingade
hans poesi ut i ett klart och
stämningsmät-tat ackord med »Himlens blå», »Längtan»
och »Fantasos och Sulamit», dikter som
komma en att tänka på de Tegnérska
orden om »en evig yngling med en evig
trånad». Hans bana, så sällsynt i sin
räckvidd och så lugn i sin linje, har samma
upplyftande karaktär som hans diktning.
Plakett av Erik Lindberg.
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
