Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Höffding. Av Carl Hellström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ha raid Höffdi 11 g
icke kunna förjaga sjukdomen med sitt
arbete, han skulle säkert i stället
föröka den med något som kunde kallas
intellektuell acedia. Men den rent
kritiserande verksamheten har icke varit Harald
Höffdings starka sida, han är i stället en
positivt skapande filosof, som städse
strävat efter att vinna en helhetsbild av
verkligheten. Den lyckokänsla som åtföljer
hans skapande kan säkert förklaras därav
att han vid detta får ge uttryck icke endast
åt sina djupaste personliga värden utan
även åt sina konstnärliga tendenser.
Höffding talar ofta om det tvivel och
det mörker som plågade honom under
hans ungdom, och hans »Erindringer»
visa honom under denna tid som en av sig
själv pinsamt upptagen grubblare. Halvt
humoristiskt, halvt vemodigt skildrar han
sina själsstrider, som framför allt rörde
sig kring problemet om förhållandet
emellan tro och vetande. Redan som skolpojke
hade han bestämt sig för att studera
teologi. Men under det sista gymnasieåret hade
han kommit att läsa Platons Symposion,
och denna skrift hade fyllt honom med
djup beundran och visat honom att höga
och betydelsefulla tankar också kunna
skapas på en rent mänsklig ståndpunkt.
Motsatsen emellan det teologiska intresset och
det filosofiska skärptes under den första
universitetstiden, och den framkallade en
känsla av disharmoni och förtvivlan. De
filosofiska och teologiska lärosalarna lågo
vid var sin ände av den långa
universitetskorridoren, och där vandrade den unge
Höffding från den teologiska salen till den
filosofiska och så tillbaka igen.
Det var genom Kierkegaards skrifter
som Höffding kom till en lösning av
konflikten. Humanitetsfilosofen fördes
således till sin ståndpunkt genom en av det
omänskligas mest geniala företrädare. Det
råder för övrigt en mycket stor olikhet
emellan dessa två män. Ehuru Höffding är
filosof av facket har han icke Kierkegaards
Fot. L. Grundtvig.
Harald Höffding vid 25 års
å lde r.
intresse för den dialektiska konsten och icke
heller hans skicklighet däri, och han står
också främmande för den kierkegaardska
sjukdomen till döds.
Enligt Kierkegaard står människan i ett
motsatsförhållande till kristendomen, som
är det absoluta självt. Av lederna i denna
motsats valde Höffding det förstnämnda;
det är dock egentligen felaktigt att säga
att han valde, ban drevs självklart dit av
. sina själsliga anlag. Hur radikalt han
övervann den religiösa tron visar en av hans
problemställningar: »Är religionen ett
organ eller en svulst? Ar den ett organ, så
kan det vara livsfarligt att bortoperera den,
till och med om den skulle höra till de 107
överflödiga organ, som vi enligt
Metschni-koff ännu hava. Frågan blir då, om den
kommer att försvinna på grund av
bristande övning eller näring. Om den är en svulst,
så kan försöket att bortoperera den
förorsaka en livsfarlig blodförlust. Det är i alla
fall säkrare att försöka en isolering, så att
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
