Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den nyaste byggnadskonsten. Av Ärland Noreen - Sorgen — uppenbararen. Av Akke Kumlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna ofta vara animerade nog. De troende
funktionalisterna förebrå sina
reaktionärare kolleger »vanetänkande», att »låna
kläder ur en gången tids garderob» eller
en »romantisk formgivning där känslorna
fritt driva sitt hokuspokus», för att taga
ett par stickprov. »Ingenjörsromantik» och
»sanitär estetik» äro däremot ett par feta
glosor ur det motsatta lägrets vokabulär.
Lägg märke till den intressanta
omständigheten, att båda parterna beskylla
varandra för »romantik» — det är det
verkliga invektivet nu för tiden. Alla äro
eniga om att nyttan skall gå före allt annat.
Om en polemik av ovan antydda slag
är till gagn för arkitektkårens anseende
är en sak för sig. Många människor äro
redan förut tillräckligt böjda för att
betrakta arkitekten som en opraktisk figur,
vars egentliga uppgift är att applicera
några ornament på byggmästarens verk,
och när de nu få höra alla möjliga enkla
och självklara satser utbasunas som
uppseendeväckande nyheter, finna de sina
värsta farhågor beträffande kårens
intellektuella nivå besannade. Man skall inte
misstänkliggöra gamla goda grundsatser
genom att utge dem för nyheter, och vad
tjänar det till att uppträda som om man
kämpade mot det svartaste barbari? Vilka
är det egentligen funktionalisterna rikta
sig emot, när de sätta upp sitt stolta
program att gå till botten med problemen, gå
förutsättningslöst till väga, vara rationella,
praktiska, ekonomiska o. s. v.? Det är ju
detsamma som vi alla sträva efter, fast
vi inte alla inbilla oss att vi lyckas. Vem
är väl fri från vanetänkande och slentrian,
och vem kan låta bli att följa dagens mod
mer eller mindre? Föreställningen att man
i någon högre grad kan frigöra sig från
sin egen tids fördomar är om något en
romantisk illusion. Frihet och
självständighet äro härliga ord, det är ingen som
har sagt annat, men de se litet underliga
ut som lösen för en moderiktning.
Det låter nämligen inte bra att allt
för högljutt proklamera sin frigjordhet
medan man driver med strömmen.
Djupt och klart i fullhet speglas
icke skymtvis blott och delat
själens dolda rikedomar
först vid sorgens tysta stränder.
Sorgen skiftar allt och vänder;
allt som annars hårt förreglas
öppnas. Allt som icke velat
blomma under lyckan, blommar.
Sorgen öppnar, aktar föga
hjärtats portar, lås och smiden.
Under lyckans dag förreglar
hjärtat stundom sina bommar.
Ofta såg jag i ett öga
sorgen blänka och invid den
hjärtats alla rikedomar!
Sorg är stillhet. Stillhet speglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
