Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Wilhelmson. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
I stallet. 1902.
Professor Romdahl.
museum (1902) är milt, nästan neutralt
för ögon som äro vanda vid våldsammare
klanger. Men hans förkärlek för ett
praktfullt blått lockar honom någon gång att
låta denna färg ta väldet och överrösta de
andra, med risk för känsliga nyanser i ett
ansikte som hos »Den blå flickan»,
Göteborg, att tryckas ned om också icke dödas.
Det är för resten möjligt att den unga
kvinnan blir så blomlikt spröd just genom
kontrasten, som på det viset blir psykologiskt
berättigad, om också aldrig koloristiskt.
Förkärleken för det knallande blå
följer Carl Wilhelmson genom hela hans
konstnärsskap, är honom till glädje och
spelar honom spratt. I smyckande syfte
begagnar målaren alla mönstrade
klädesplagg som äro i bruk bland hans
kvinnliga modeller, rutiga huvuddukar,
randiga förkläden och schalar, och vet att
behandla dessa ting med ett mästerskap
som kunde kallas virtuositet om det ej
vore så flärdlöst och självfallet.
Kompositionen präglas i flertalet av de större
dukarna av att figurerna gärna anbringas
i ett främre skuggat plan med landskapet
och rymden lysande bakom. Figurerna
komma då att teckna sig i silhuett, ej säl-
lan i ren profil. I större bilder med
breddformat, såsom väggmålningen i Göteborgs
Stadsbibliotek (1901) eller »Juniafton»
äro två grupper placerade i var sin hälft
av bildfältet och mitten av detta lämnas
fri, om man så vill tom. Denna
kompositionsform är av betydelse för
stämningsinnehållet i bilderna.
Detta är icke samvaro utan så att säga
försök till samvaro. Grupperna, man vill
nästan säga »parterna» äro bundna var
och en inom sin sfär, en schartauansk
kyrkomenighets manfolks- och
kvinnfolkssida, en klass’ både skygga och
självmedvetna slutenhet inom sig själv.
Profilställningen hänger väl även samman
med det flitiga anlitandet av modellen vid
utförandet av de stora målningarna.
Profilen är liksom den enklaste och
självklaraste ställningen — om det icke är fråga
om hel en face, som i »Gårdens dotter»,
(1902) Göteborgs Konstmuseum, där
denna ställning blivit använd med en stark
uttrycksverkan. Det är så en fiskare eller
skeppare kommer in och sätter sig på en
stol. Försök att få honom att sätta sig
annorlunda ! Profilen har något av det etos
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
