Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Wilhelmson. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
pehöll sig, utan vid deras karaktär och
levnadsöden. Han kände dem själva,
Andersson, Hansson, Börjesson och Berndtsson
och hela deras släkt, visste med vilka
skutor de seglat, och kunde berätta om det de
upplevat på haven runt om i världen. Hans
känsla var icke av enbart artistisk natur —
den var medkänsla, blodets och
hembygdens solidaritet med de människor bland
vilka han levde. Det är denna han
uttrycker i sin med åren alltmera ingående
karakterisering av männen och kvinnorna på
sina tavlor. Ur denna synpunkt äro de
stora friluftsbilderna intimare än
nittiotalets interiörer. I dessa äro figurerna
känsligare, mera typiskt uppfattade, och
barnen och de yngre flickorna och
gossarna äro därför bättre än
gråhårsmän-nen. Senare intaga gubbarna
hedersplatsen i hans typgalleri. Koloristiskt
motsvaras denna utveckling av en övergång
från en blond färgskala med grönt, milt
cinnober, matt ljusblått och opalgult till
kalla och mörka nyanser av gråblått,
mörkare grönt, rödbrunt och mörkt blått.
Föredraget blir samtidigt bredare och i viss mån
torrare. Vi kunna följa dessa linjer från
målningen i Thielska galleriet med
flickorna på vägen invid sjön »Lördagsafton»
(1900) och »Juniafton» i Göteborgs
Konstmuseum till »På berget» i samma museum
och »Kyrkfärden» i Nationalmuseum.
Den först nämnda målningen betecknar
i visst avseende höjdpunkten av det Carl
Wilhelmson nådde såsom målare och
skall väl också alltid räknas såsom ett av
de yppersta verken i svensk konst.
Denna duk skulle kunna hängas in bland
ett urval av världskonstens bästa bilder
titan att löpa risken att blekna. I ingen
annan målning har kynnet hos den
mellansvenska landsbygden och dess folk
blivit uttryckt så som här — den enkla men
gripande poesien över en björkkransad
insjövik i eftermiddagssol, den förtegna
innerligheten hos de unga blåögda kvin-
norna i deras stärkta helgdagsdukar, en
svenskhet som är oss dyrbar och som vi
alltid skola vara tacksamma för att den
lyfts i ljuset. Carl Wilhelmsson hade
aldrig för avsikt att framhäva det nationellt
värdefulla och väsentliga. Han lyfte det
aldrig i höjden med en ståtlig gest, han
ställde bara fram det i en lugn och god
•
dager så att vi kunde se clet just som det
var. Och därför griper det och
övertygar. Ljuset och färgen har i denna duk
någonting harmoniskt samsmältande som
vi knappast eljest återfinna hos målaren.
I »Juniafton», den större duken som
målades samma sommar, 1902, i Värmland,
har skymningen redan fallit och markerna
lysa med reflexer av den ännu ljusfyllda
rymden. Skogskanten tecknar sig hård,
mörknande blå mot den opalgula luften,
och figurerna i förgrunden stå i bestämd
silhuett ehuru med teckning och valörer
ännu skönjbara. Bilden har icke samma
artistiska charme som »Lördagsafton»
i Thiels galleri. Men det är svårt att
stanna vid den, helst i följe med utländska
gäster, utan att känna en våg av ömhet
inför den blåögde sommardrängen med
mullbänksläppen där han sitter och lyssnar
till den spröda tonen av fiolen som den
äldre kamraten trakterar. Han är så
troskyldigt svensk att man gärna skulle vilja
ta honom i famn, därest man ej visste att
han bleve förfasad av blyghet inför ett
sådant känsloutbrott, helt och hållet
främmande för hans begrepp om det som går
an. I »Juniafton» gör sig i format och
komposition gällande en strävan till
monumentalitet som skulle förverkligas i ett
flertal viktiga arbeten, väggmålningarna i
Göteborgs Stadsbibliotek och i en av dess
folkskolor, den stora målningen i
posthuset vid Vasagatan i Stockholm och till
sist i den ståtliga freskoföljden i
Länsstyrelsens hus i samma stad. Man vore
kanske benägen att säga att Carl
Wilhelmsons teknik med dess fasthet och
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
