Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/’"rån Stockholms teatrar
lyckade regi och den sceniska omramning
som Sandro Malmquist skapat, ett stort
intresse. Första aktens scenbild med
fiskstället vid slussen, med den stilla kanalen,
skuggad av höga dekorativa trädgrupper, med
den milda atmosfären, gav oss en känsla av
att vara i Seine-et-Oise eller något annat
bra ställe i la douce France. Andra aktens
interiör var ett mästerverk av iscensättning, där
verkligt grundliga kunskaper om hur det ser
ut i ett dylikt franskt hem gjorde sig
gällande. Samma stämningsväckande
egenskaper som första aktens scenbild hade också
småstadsinteriören, med den rätta formen på
kyrktornet och med det ogripbara något, som
gör att man känner sig vara i Frankrike.
Endast den allra finaste teaterkultur kan ge
något så på alla punkter fulländat som denna
föreställning på Dramatiska teatern.
En komedi på slottet av ungraren F.
Molnar har fått namnet »Anekdot i tre akter».
Ungern, med en befolkning av åtta millioner
ligger, tycks det, något före oss även
proportionellt betraktat i komedier och även i
treaktsanekdoter, om man får döma efter
denna. Det är en ledighet, en elegans, en
vändningarnas volubilitet, ett lättsinnigt gott
humör i detta stycke, som jag högt skattade.
En ung några och tjugoårig
operettkompositör och två till mognare ålder komna
operettlibrettister ha bjudits till ett italienskt
slott. Det höga herrskapet och de övriga
gästerna äro för tillfället på en biltur,
vilken, att döma efter det medhavda
champagneförrådet, av hovmästaren beräknas till
fyrtioåtta timmar. Både den förtjusande
operettprimadonnan Annie Otto — fru Tollie
Zellman och vad värre var den för de tre
herrarna särdeles antipatiske
hovskådespelaren Almady — herr Gösta Ekman äro med
på färden. De tre hemmavarande herrarna
njuta nu i en gobelängprydd salong av den
renaste av alla treklanger, koffein, nikotin
och alkohol, och deras konversation är
verkligen både så sinnrik och lustig, att de borde
kunna reda sig utmärkt bra ensamma.
Hovmästaren Johann Dwornitschek — herr Nils
Wahlbom — man förstår att han lämpligen
kallas för Johann — berättar, att bakom en
av de vävda tapeterna ligger en tapetdörr
och bakom denna divans sängkammare. Vi
veta av Heidenstam, att människan erfar en
berättigad sinnesrörelse genom att vara vid
den mur bakom vilken det händer något.
Den unge operettkompositören Albert Adam
— herr Håkan Westergren vibrerar något då
han får höra, att Annie bor där inne, ty han
är fröken Annies förklarade tillbedjare, och
han vibrerar ett tag till, ehuru då
olustbeto-nat, då han och hans kamrater få höra ett
samtal mellan den oförmodat återvända
divan och hovskådespelaren, ty dennes klara
och tydliga diktion har visserligen något av
högtidlighet, men både hans och hennes
repliker lämnade intet tvivel om, att de två om
också blott tillfälligt önskade och
förmodligen lyckades gå helt och hållet upp i
varandra.
Med en blandning av förbluffelse och
förtvivlan hör den unge Adam hur fröken
Annies kvitter övergår i först appassionato och
sedan diminuendo. Förtrytelse och häpnad
erfara också herrar librettoförfattare.
Stackars Adam och även den rätt betuttade
Rudolph Nansky — John Brunius uppsöka sina
respektive läger. Blott Korth — Carl Ström
sitter kvar och grubblar, och sedan
morgonen kommit, ringer han pr telefon upp
fröken Annie och ber henne komma in i
salongen. Man hör henne svara, och om ett par
minuter uppträder hon i den tänkbarast
näpna nattmössa och de mest poetiska pyjamas
inför sin librettoförfattare. Då denne rentut
frågade henne, varför hon var
hovskådespelarens älskarinna, stockade sig rösten i halsen
av oskuldens förtrytelse. »Det är den
oförskämdaste lögn jag någonsin —». »Ja,
överansträng dig inte», sade herr Korth. »Vi ha
alla hört hela duetten.» Hennes svarsreplik
hör i mitt tycke till den stora litteraturen.
Hon säger blott stilla: »Ja, jag är för god.»
Det är ej bara primadonnor utan en hel sort
av människor, som skildras i dessa ord. Nu
hade herr Korth en idé. Han hade under
natten skrivit ett elegant franskt proverb, där
ban på ett sinnrikt sätt inpassat de
glödande replikerna från aftonen. Den unge Adam
skulle då tro, att allt var i sin ordning och
att Annie och hovskådespelaren endast
repeterat. I tredje akten är det generalrepetition,
Adam är åhörare, fattar sitt misstag och blir
lycklig igen. Men här var det författarens
tur att misslyckas. Jag undrar, hur det kan
hända, att en så kvick man kan vara så
smaklös, att ban låter hovskådespelaren till leda,
nej till förtvivlan för »vetiga» åhörare
upprepa nästan meterlånga franska adelstitlar:
marquis de la Tour Léoville de Médoc o. s.
v. När jag hörde det jubel, som hälsade des-
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
