Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om Goethes Faust. Av Olga Potthoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Goethes
Fa ^t s t
Faust minns med blygsel, hur han nyss
velat blåsa upp sig till gudars och andars
like, nu känner han sig som masken i
stoftet:
Den Göttern gleich ich nicht! zu tief ist es
gefühlt,
Dem Wurme gleich ich, der den Staub
durch-wühlt-
Men Faust vill ej nöja sig med att vara
ett eländigt kryp. Han vill ej erkänna
egoismens, sinnesförnimmelsernas och
livets småaktigheters värld som den enda
sanna. Kan han också ej hämta
gudaelden från himmelen till jorden, så vill han
dock rycka upp portarna till det stora
ovissa, »Und wär’ es mit Gefahr in Nichts
dahinzufliessen». Vad han ej uppnått
genom allt forskande och grubblande och ej
heller genom sitt hänvändande till
andevärlden, det skall nu vinnas genom en
beslutsam handling. En av dramats
bärande tankar är, att handlingen är vägen
till befrielse. Fausts beslut är ett
erkännande åt denna sanning, men ännu är det
ej klart för honom vari handlingens
förlösande makt består. Till denna insikt
kommer han först i dramats andra del,
men ännu står han i början, vad som skall
ske, skall ske snabbt. En oemotståndlig
längtan efter livets fullhet driver honom
att vilja skudda av sig det bindande
jordiska. Han vill tömma giftbägaren, men
hejdas av att han hör en gammal
påsksång ljuda, toner som han känner igen
från barndomen. Detta för honom
tillbaka till livets början. Det kan ej ha
varit en ödets nyck att han försattes hit
till detta jordeliv, även däri måste det
ligga en mening, som ej får förvanskas.
Livets gåta skall ej lösas genom ett språng
över dess besvärligaste del, till sanningen
gives det inga genvägar.
Faust vill nu ej mer stanna inne i den
trånga kammaren, han vill ut till det
levande livet i naturen och bland - männi-
skorna och företager tillsammans med
Wagner sin promenad på påskdagsmorgonen.
Hans intryck under promenaden
uppenbara för honom att människans
samhörighet med naturen ej är för alltid avskuren.
Här ute tycks den vara återställd, hon
lever med i naturens uppvaknande till
nytt liv, våren väcker och livar allt
och alla, förenar allt i en gemensam
lyckokänsla.
Påskdagspromenaden har sitt
oskattbara värde som klassisk folklivsskildring;
för en rätt förståelse av några av dramats
viktigaste tankar är den dessutom
oumbärlig. Att i en faustframställning
förkorta eller utesluta en stor del av
påskdagspromenaden är att skära av dramats
livsnerv. Här får den panteistiska tanken
»Eins und Allés» sitt enklaste och mest
övertygande uttryck. Människorna; av
vilka var och en lever sitt eget karakteristiska
liv, sammansmälta med bela naturen till
en enhet. Också Faust, den annars
utanför stående iakttagaren, är lycklig att
kunna känna sig som en del därav. Den
stora anden stöter honom här ej tillbaka,
utan för honom själv naturens väsen nära.
Genom påskdagspromenaden, alldeles
särskilt dess första del, slår Fausts
kärlek till livet med levande pulsslag. Om
man här upplevat, hur han »in derber
Liebeslust sich an die Welt mit
klam-mernden Organen hält», blir det först
klart, hur omätlig hans smärta måste
vara att städse ånyo få lov att känna det
jordiska som en fientlig motsats till det
eviga. Och dock kan den del av hans
väsen, som bejakar jordelivet, ej misstaga
sig, lika litet som den, som höjer
»ge-waltsam sich vom Duft zu den Gefilden
hoher Ahnen». När jordens kvalm hotar
att kväva en, kan det vara lockande att
få lämna detta bakom sig och följa
örnens flykt i fria rymder. Men än
skönare vore det, om man kunde bryta ner de
murar av anhopad småaktighet, fördomar,
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
