Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det religiösa elementet i Beethovens och Wagners verk. En jämförelse. Av Torsten Svedfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det religiösa elementet i Beethovens och Wagners verk
sik, den högsta polyfonik med en underbar
stämflätning? Själva detta moralens
»jen-seits von Gut und Bose», som, alltmer
sublimerat ju abstraktare dessa tonskapelser bli,
får sitt uttryck hos Beethoven, ha de
gemensamt. Det är detta renässansdrag August
Brunius i sitt lilla arbete om Shakespeare
har framhållit som något för både
Shakespeare och Beethoven karakteristiskt. »I den
Nionde ljuda de sista tonerna av
renässansens stormande lyckokänsla; där gives
för sista gången stora famnen åt allt
mänskligt, så som tvåhundra år tidigare
Shakespeare slöt den kring ont och gott, smått
och stort med en tolerans lika gudomlig som
djupt omoralisk — ty moral bygges upp på
antipati och utestängning.» Här ha vi
alltså ytterligare en motsättning mellan Wagner
och Beethoven,— densamma som mellan
medeltid och renässans.
I ett av sina verk är dock även Wagner
renässansmannen: »Mästersångarna». Detta
festliga, livsjublande verk har han ändå
komponerat efter sitt fördjupande i
Schopenhauers filosofi. I intet av hans verk
kommer väl den germanska andan omedelbarare
och renare fram än här, denna germanska
anda som skönast präglar Luthers skrifter,
Dürers konst och Bachs tonskapelser. Utan
att ha någon som helst religiös tendens
predikar detta verk på sitt vis den rena
lutherdomen, borgarreligionen framför andra.
Liksom Beethoven i Missa solemnis, går även
Wagner här något utom sig själv, söker
uttryck för de ljusare dragen i sitt kynne. Men
klarast utkristalliseras de båda mästarnas
innersta väsensart och i skönaste förklaring
uppenbara de sig i sina sista gigantiska
skapelser: Nionde symfonien och »Parsifal».
I en skisserad nionde eller tionde symfoni
hade Beethoven givit allegrosatsen
beteckningen »Feier des Bacchus». Om denna
symfoni någonsin skulle ha fullbordats eller om
den ursprungliga planen korsats av en annan
och, som ett slags kompromiss, det tilltänkta
allegrot kommit att ingå och bilda ett
konstitutivt element i Nionde symfoniens final vet
man icke. I varje fall torde ingen kunna
misstaga sig på den utpräglat dionysiska andan i
denna finalsats. Ingen borde heller kunna
undgå att se den grandiosa symboliken häri.
Med hänsyftning på slutkören »An die
Freu-de» i Nians finalsats är det Nietzsche i
»Tragediens födelse» ger denna storslagna tolk-
ning av dionysosandan: »Man forvandle den
Beethovenska jubelsången 0111 ’glädjen’ till
en målning och blive ej efter méd sin
inbillningskraft, när millionskarorna heligt
rysande sjunka i stoftet: så kan man i
föreställningen närma sig det dionysiska. Nu är
slaven en fri man, nu brista alla de hårda
fientliga stängsel som nöd, godtycke eller
»freche Mode» upprest mellan människorna.
Nu, vid förkunnandet av världsliarmoniens
evangelium, känner sig var och en icke blott
förenad, försonad, sammansmält, utan som
ett med sin nästa, liksom om Mayas slöja
slitits sönder och blott i trasor omfladdrade
det hemlighetsfulla ur-ena och enda.»
Själva texten, Schillers tämligen allmänt
idealistiskt hållna ode, torde egentligen vara
av sekundär betydelse för förståendet av
Beethovens tongestaltning. Därvid skulle man
kunna tillämpa Nietzsches ord i den lilla
skriften »Om musikens förhållande till
texten» : »När musikern komponerar en lyrisk
dikt, eggas han såsom musiker varken av
textens bilder eller känslospråk. En ur helt
andra sfärer kommande impuls väljer denna
sångtext såsom ett symboliskt uttryck för sig
själv.» — Även detta stridande mot
Wagners teorier.
Den kristna försakelseläran och den
buddistiska förkunnelsen av medlidandet och
li vsf örnekel sen tonar genom »Parsifal»,
»hela Wagnerdramatikens extrakt och
sammanfattning, syntesens syntes» (P.-B.). Det är
Graalmystiken — anteciperad redan i
»Lohengrin» — som helt behärskar denna
skapelse. En suggestiv makt utövar här själva
den indiska språkmelodien i namn som
Am-förtas, Gurnemanz och Kundry. Otto
Wein-ingers ord äro betecknande både för hononi
själv och för den säregna stämning detta
mysteriespel utlöser: »Nach ’Parsifal’ sollte
man pilgern, lange, bis ans Ende der Erde
und dann irgendwie verschallen.» Här
öppnar sig Österlandets väldiga famn för oss. —
Åtskilliga personer i våra dagar ha i
desperation och av trötthet vid tiden anammat
hinduernas fromma skepticism och dragits
till de urgamla orientaliska vishetslärorna.
Men vi övriga, som ännu bekänna oss till
Västerlandet, »das Abendland», vars
undergång kanske ändå inte är så nära som man
velat tro, behöva mer än någonsin sådana
ädla, heroiska andar som Beethoven och
Rembrandt som uppfostrare.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
