Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv ens k a r omaner och nov e II er
Av Algot Werin
C^f? SIGFRID SIWERTZ’ senaste
roman, Jonas och Draken,
kommer man rätt vad det är till
ett ställe, där man säger sig:
nu är det allvar. Det är visserligen en
alltigenom allvarlig och meningsfull bok. Men
det är särskilt på en punkt som man
känner att marken blir het och luften
skälvande. Den unge, stridbare och
framåtsträvande Uppsalaakademikern Jonas von
Dankvart har lämnat sin personliga
psykologiprofessur i huvudstaden och tagit tjänst som
styrman i Nya Morgonbladets båt, allt
medan ett Euripidescitat högtidligt ringer i
hans öron:
Min dämon värdig är den strid du nämnde mig,
på branta stigar förer mig den djärve jämt. . .
Det är i världskrigets dagar, och han lider,
något obestämt, av den svenska
neutraliteten, känner den som »en skuggexistens, en
ond dröm, en oro, skändad av kriget, men
utan lidandets och offrets mening». Så
läser han telegrammen från Finland om det
röda upproret, om de vitas organisation och
deras vädjan till Sverige om hjälp. Han
vaknar upp som ur ångest eller dvala och
skymtar ett mål att styra efter. Men över
Nya Morgonbladets ängsliga
neutralitetskurs blir han inte herre, allt vad han kan
göra är att på kultursidan tala för Finlands
sak. En kriminalreporter i tidningen går ut
som frivillig; han följer honom till
stationen och står länge och ser efter »det där
tåget som ångade ut med — Handlingen».
Förgäves söker han överrösta en stämma
inom honom, som frågar: varför gör inte
du som han? Han går tillbaka till sitt ar-
bete och glider vidare utför kompromissens
sluttande plan. Men, tillägges det, »den där
stämman tystnade i själva verket inte
under hela Jonas’ liv. Den sammanfattade det
självförakt som alla enbart skrivande
personer dock innerst dras med.»
Det finns en person till som Jonas tänker
på med sjukt samvete. Det är en vän
från studentåren, Uppsalafilosofen
Verge-lin, även kallad Vargen, stammande från
Lahnasuando, norr om polcirkeln. Hans
levnad och filosofi är en illustration till den
svenska fattigdomen, men inte den muntra
och idylliska mellan- och sydsvenska
fattigdom, som Almqvist talar om, utan den som
fått ett monument i Petrus Læstadius’
journal. Han slukar filosofi med samma bondska
aptit som Olle Montanus i Röda rummet,
och han är fichtean som denne, föraktar
världen och dyrkar det absoluta. Envis som
en bonde och rättrogen som en präst
använder han Kritik der reinen Vernunft som
sträckbänk och bränner kättare vid Die
Wis-senschaftslehre. Som så många idealistiska,
världsfrämmande akademiker är han en Don
Quijote, och det empiriska är den
väderkvarn som han kämpar mot. Han går miste
om sin professur och får plats som
korrekturläsare på Nya Morgonbladet. Det är en
grotesk situation; det är ungefär som om
man skulle ha fått se Brand som stewart
hos slavhandlaren Peer Gynt. »Det var
verkligen underligt att se detta troll från
abstraktionernas fjällvärld mitt uppe i
aktualitetens bråte, att se detta metafysiska spöke
i Nya Morgonbladets korridorer. Den store
Jonas hade filosofen som narr vid sitt
vimlande hov. Vilken hisnande känsla att mitt i
Selma Lagerlöf: Anna Svärd. Stockholm, Albert Bonnier.
Per Hallström: Leonora och andra noveller. Stockholm, Albert Bonnier.
Hjalmar Söderberg: Jesus Barabbas. (Ur löjtnant Jägerstams memoarer.) Stockholm, Albert Bonnier.
Sigfrid Siwertz: Jonas och Draken. Stockholm, Albert Bonnier.
16
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
