Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från den franska bokmarknaden. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
ganska obetydligt uppmärksammat namn, som
man emellertid har all anledning att lägga på
minnet — vid sidan av du Gard är denne
diskrete och djupplöjande psykolog André
Gides främste lärjunge. Hans största bragd
hittills är otvivelaktigt romanen Un komme
heureux, som skildrar en mans skräck för
den alltför lättfångna lyckan i en kärv och
manlig stil, som för tankarna till Corneille.
Schlumbergers sista bok är en samling
monologer av ganska originellt kynne, kallad Lcs
ycux de dix-huit ans. Utan sensationella
effekter bjuder denna samling på mycken
stilistisk originalitet och ett ovanligt mått
psykologiskt skarpsinne. Ett gott tecken är att en
av monologerna tillägnats den tyske kritikern
Ernst Robert Curtius, med vilken
Schlumberger sedan länge samarbetat för
åstadkommande av ett närmande de båda länderna
emellan.
Ett annat namn av verklig betydenhet är
den unge franskamerikanen Julien Green,
som i sin roman Adrienne Mesurat kommit
fulländningen ganska nära. Det förefaller
mig som om man efter mästarna Gide och du
Gard icke lätt kan finna en förnämare
romanförfattare i Frankrike än Julien Green.
Redan Mauriac har nått mycket högt i sina
skildringar av tragiska kvinnoöden mot den
sovande franska provinsens bakgrund, men
hans halvt hysteriska analys har aldrig fått
den stora konstens fulla utmejsling. Julien
Green, som skriver ett för franska
förhållanden ovanligt kyskt och behärskat språk,
ger i Adrienne Mesurat ett kvinnoporträtt,
som i framtidens litteraturhistoria möjligen
skall nämnas vid sidan av den klassiska
franska romanens största gestalter.
Slutligen är att nämna, att Corteau lancerat
ett nytt geni, Jean Desbordes, som i Paris’
överkultiverade estetkretsar väckt ett oerhört
uppseende med en samling varma och friska
skisser, kallad J’adore. Om denne författare
verkligen är en ny Shakespeare eller
åtminstone en skribent av Radiguets valör är ännu
för tidigt att avgöra.
Någon lyrik av större intresse har
veterligen de sista åren icke framkommit i Frank-
rike. Däremot måste något sägas om ett par
dramer, som visa, att Frankrike alltjämt är
världens främsta teaterland. Den unge
skådespelaren Jean Sarment är redan känd hos
oss genom sitt drama Le pècheur d’ombres,
och i sin nya komedi Leopold le »Bien-aimé»
har han åter på ett sinnrikt sätt varierat det
tema som går igenom hela hans produktion.
Med Tilgher kan man nämligen hävda, att
Sarment redan i sitt förstlingsverk med
snillets intuitiva lejongrepp fattat tag om ett av
de viktigaste problemen i samtiden, problemet
verklighet och illusion. Närmast är det
personlighetslivets förhållande till illusionerna
som lian i sitt författarskap gestaltar. Hjälten
i hans nya komedi förvandlas genom en falsk
uppgift från misogyn till kvinnornas mest
chevalereske uppvaktare för att, när
sanningen uppenbaras, återfalla i sin gamla
bitterhet. Vad som i Sarments tidigare pjäser
gestaltas som livets innersta tragik — vår
ovisshet om gränsen mellan vårt reela jag och vårt
tillfälliga, vår oförmåga att klart se gränserna
mellan verklighet och fantasi — har i hans
sista verk gett stoffet till en strålande rolig
komedi.
Ett drama av samma rang är Jean
Girau-doux’ Siegfried, en dramatisering av hans
fantastiska roman Siegfried et le Limousin. I
en fulländad dramatisk form har Giraudoux
här på ett sällsynt fängslande sätt lyckats
gestalta motsättningen mellan Tyskland och
Frankrike ; karaktärsteckningen är säker, den
medvetet pretiosa stilen sällsynt uttrycksfull
och dramats tendens välgörande schablonfri.
Med någon rätt ha framstående franska
kri-tici i Giraudoux’ drama sett den franska
teaterns största händelse på åtskilliga decennier.
— Mindre intresse har onekligen den tredje
av Paristeatrarnas sista stora succéer E.
Bourdets pikanta satir över de parisiska
förläggarna, Vient de paraitre. Emellertid torde
icke något annat land i världen kunna uppvisa
en motsvarighet till den överströmmande rika
dramatiska produktion som f. n. kan
observeras i Frankrike, och vilkens främsta
frukter, om man frånser Lenormands lysande
dramatik, de nu nämnda pjäserna äro.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
