Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Engström. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
av oförmåga hos förnuft och alla de sinnen
med vilka man upplever, eller som äro så
indifferenta för allt utom ett enda
specialintresse som den Engströmsfigur från en
förfluten lycklig tid vilken besvarade en
fråga hurudant det var i Nyköping med
det lakoniska: »där som här — i.io
litern». Eller det är sådana människor för
vilka den inre upplevelsen är allt, liksom
för Immanuel Kant, vilken aldrig lär ha
varit utanför Königsbergs murar och som
säkerligen hade ett liv innehållsrikare än
de flestas.
Men Albert Engström kan förvisso
icke inräknas i någondera av dessa
kategorier. Han har alltid varit en människa
med förmåga att uppleva sin omvärld med
hela sitt väsen och att gripa fatt i den
»mit klammernden Organen», som det
heter någonstans hos Goethe. Det som
betytt mest är det han upplevt starkast, och
vad det är kan icke vara svårt att avgöra
för den som känner hans produktion. Han
har givit oss början av sina memoarer.
Den skildrar hans »vilda» småländska
hembygd nere kring Hults station vid Nässjö
—Oskarshamnsbanan. Vi ha fått stanna
och blicka ned i de hemlighetsfulla
mossar och gölar där pysen sökte att snärja
de stora gäddorna och där han metade
abborrar som voro så gamla att de hade
löss på huvudet och där det gick sutare
som voro blinda av grönt slem. »Det
gungade en halv mils väg runt omkring det
svarta hålet. Där hade en torpare
drunknat en gång under hjortronplockning. Vid
högsommartiden var mossen nästan farlig.
Porslukten fyllde ens lungor, och den
våta värmen steg upp från de tranbär s fyllda
tuvorna. Man blev tokig i skallen och ville
sova. Myggen dansade mellan de manshöga
martallarna, och man gick som på
ejder-dunskuddar.» — »Jag återkommer senare
kanske till den mossen.»
Ett noggrant studium av Albert
Engströms samlade skrifter skall ge
oss upplysning om han hållit denna
sin föresats. Men det har i och för
sig föga att betyda. Han
återkommer ändå alltid till barndomens marker —
eller riktigare — de återkomma till honom,
fylla hans förnimmelse- och fantasiliv med
sin pors- och furudoft, sina fågelläten
och vildspår, sin konkreta påtaglighet och
sin mystiska fantasi. Har han i andanom
någonsin lämnat dem, har hans själ traskat
omkring på stengator och asfalt bland
nutidslivets alla stereotypa syner och
mekaniskt döda ljud? Det är i alla händelser
påfallande hur litet han under fyrtio års
stadsliv, visserligen med långa och
väsentliga avbrott, haft till övers för det
moderna stadslandskapet. Där det
förekommer någon gång, är det endast en flyktigt
skisserad bakgrund åt en figurscen som
krävde en antydan av detta slags miljö.
Hans landskap är den oberörda naturen
och en bebyggelse som går ihop med
denna och delar dess villkor. Till och med
från Uppsala har han knappast givit
någon verklig landskapsbild. Mellan
Stockholms Söderkåkar som skeva och
rygg-brutna klättra bland bergen och de
småländska torpen och backstugorna har han
instinktivt förnummit frändskapen.
Den som själv upplevat denna natur i
barndomsåren vet hur den går en genom
märg och ben och ger sin grundmelodi åt
livet:
»Den som lyddes som liten slarv
Till skogens sus får annat arv
Än den som fötts vid en gata.»
Denna melodi är den svenska diktens och
den svenska konstens grundton, alltifrån
Geijer till Heidenstam, Fröding och
Karlfeldt, alltifrån Marcus Larsson till
Liljefors. Bellmansdikten är det enda stora
undantaget — men Bellmans Stockholm
är ännu landet.
Albert Engström har i senare år levat
sig in i annan natur än de småländska
skogarnas, i kusten, i havet och fjällen
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
