Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Engström. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
— Ja hit ska vi alla samlas, om vi får leva å ha hälsan.
fått av andra — det kan annars hända att
man icke har något svar att vänta,
eftersom de icke ha något eget att komma med.
För de stora konstnärernas del blir
spörsmålet tvärtom endast att söka komma
åt deras egna väsen. Om man tar fatt i
något utvärtes drag av främmande ursprung,
är det blott och bart för att det
personliga och originella desto klarare skall
komma till synes. Är det närgånget att fråga
om Carl Larsson såsom konstnär haft
något att betyda för Albert Engström? Har
icke C. L: s schwungfull linjesnärtar
tjusat honom? Man tycker sig spåra det i
vissa av de första speritningarna i
Söndagsnisse och till och med ett stycke längre
fram i Strix. Det är bara under detta
tidiga skede som Engström är road av
tekniska kvickheter och akrobatkonster. Han
tillämpade sin färdighet i den vägen på
skämtsamma porträtt av »Medmänniskor»,
och man erinrar sig med nöje den häpnad
och förtjusning dessa lekfulla och bisarra
påhitt väckte. Ofta voro de sinnrika och
meningsfulla, och man ler ännu gott då
ma,n återser dem.
Den flotta och eleganta stilen
reserveras eljest alltid för sådana figurer som
det ej går an att ta på allvar, som
mänskligt taget äro konstnären likgiltiga,
»gwe-war och bawoner», snobbar av alla slag,
fröknar, förföriska eller fjolliga. Det är
ett slags konventionell, man kan väl icke
säga hieratisk stil, motsatt den ärliga
realism med vilken modellerna ur folket
blivit återgivna från första stund. Samma
motsättning som vi kunna fastställa
beträffande helgonen och vanliga dödliga
på en del primitiva tavlor. Det är de
vanliga dödliga som intressera oss
ojämförligt mest. Se t. ex. på ett led beväringar
under befäl av en löjtnant. Beväringarna
äro på kornet tagna, visserligen litet
överdrivet karakteriserade svenska
bondpojkar som vi sett och mött. Men om vi
mötte löjtnanten skulle vi bli förskräckta och
inte tro våra ögon. Han är ett ornament,
en krumelur, visserligen uttrycksfull och
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
