Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Engström. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
brandt, och vänner och bekanta har han
plockat in i sitt mänskliga menageri, där
han behövt dem och där de ha passat.
Då vi komma in på det konstnärligt
tekniska är det bäst vi akta oss. Albert
Engström är icke tilltalad av att levande
bli offer för en konstvetenskaplig
dissektion. Hans motvilja är kanske besläktad
med den en blomsterälskande gosse hyser
mot att riva av blad för blad ur en blomma
för att kunna räkna pistiller och ståndare
och bestämma art och klass. Han tror att
man ändå kommer åt det väsentliga, livets
och skönhetens hemlighet. Att stanna inför
blomman med ödmjuk undran och glädje
och se på den riktigt och söka fatta dess
väsen är däremot tillbörligt. Kanske kan
man också få några andra att stanna, ej
bara gå förbi med den flyktiga
observationen: »En vacker blomma, ja för all
del.»
När det gäller Albert Engströms konst
behöver svenska folket tillsvidare inga
på-pekningar. Det gläder sig åt den enkelt,
starkt och hjärtligt, och det vore synd att
störa den spontana glädjen med att
komma med pekpinne och förstoringsglas.
Konstnärerna nu till dags ha ofta smittats
av de konstlärdas metoder och anordna
retrospektiva utställningar när de hållit
på att måla i tio år. Engström lät vid en
utställning helt nyligen i Konstakademiens
lokaler blanda hop teckningarna från
skilda perioder, så att kritikerna, om de ville
ha kronologisk ordning på dem, måste gå
och leta bäst de kunde. Det var intet lätt
göra, ty deras upphovsman hade icke lagt
sig till med en riktigt ordentlig
»utveckling». Han fann så gott som genast sitt
uttryckssätt, han har icke haft
anledning att i princip gå ifrån det, att hoppa
på något nytt, han har icke mattats eller
slappnat.
Ett par notiser kunde kanske ändå
vara befogade. Under det tidigare
skedet vinnlägger sig konstnären om en
stundom minutiös detaljering, särskilt i
landskapen. Sedermera blir han bredare
och enklare och använder andra
teck-ningssätt än den rena pennteckningen med
tusch — blyerts, kol, lavyr. Åtskilliga av
dessa mera summariska teckningar från
det sista årtiondet tillhöra det yppersta han
åstadkommit.
Albert Engström har vid något
jubileumstillfälle visat hur Kolingen
uppvaktar, om det var med blommor eller lagrar
skall icke sägas med bestämdhet. Kolingen
kanske ej infinner sig på sextioårsdagen,
han har i så fall, som tidigare utvecklats,
laga förhinder. Men svenska folket
kommer — gubbar från Roslagen med en eller
annan gädda eller dunk, gummor från
Småland med ostkakor, fnittrande töser
med en blyg lök, som de drivit upp på
kakelugnskransen. Också vi som syssla
med att skriva om konst- och litteratur
våga oss fram, ge oss inte oförsiktigt in
på den mark han vill ha i fred för sig
själv utan be honom vackert öppna
grinden och lämna oss företräde, så att vi
kunna bjuda honom ett ärligt och hjärtligt
handslag, som betyder inte bara ett tack
för det han givit utan lika mycket ett
lycka till med ett fortsatt skapande, om vilket
vi på förhand veta hurudant det blir:
präglat av ögats, handens och hjärtelagets
äkta kärnsvenska genialitet.
Ord och Bild har tidigare innehållit: Agi, En kårt Recensus öfver En gyl[dene Book ab
Alberto Engström i8gy s. 39—48; Carl G. Laurin, Albert Engström 1904 s. 45—54; Hans
W-.son Ahlman, Albert Engström och Jean Louis Forain, en studie över svensk och fransk
humor /ç/j s. 561 — 581; teckningar av Albert Engström vid dessa uppsatser samt 1894 s. 239,
276, 278, i8gg s. 363 —366, içoo s. 663—665 och plansch, lgio s. 240.
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
