Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Viktor Rydberg i nyare belysning. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi k to r
Rydberg i nyare
belysning
bägge avhandlingarna om Benoni Strand och
Singoalla och nu senast den redan så
mycket uppmärksammade boken Novantiken i
Den siste atenaren. Man kan hålla författaren
räkning för att han inte bättre vetat stöta i
basun för de hart när sensationella resultat
han uppnått — bl. a. skulle titeln väl ha
kunnat göras begripligare i form av den
förut icke okända benämningen »senantik».
Faktum är nu, att Svanberg i denna lärda
bok, som helst bör läsas tillsammans med
hans föregående avhandlingar, i själva
verket har kommit lösningen av inte bara Siste
atenarens gåta utan också Viktor Rydbergs
egen på spåren.
Det är inte svårt att i ett slags
förkortning karakterisera Svanbergs
forskningsresultat. Han hjälper själv till i följande sats:
»Läst som brottmålsroman är Siste
atenaren historien om hur biskop Petros i Atén
söker sätta sig i besittning av arvet efter
den rike arkonten Krysanteus.» Genom
denna sats insättes romanen med ens i den
dåtida ganska enkla följetongsmiljö, till
vilken, såsom även E. Lindström i
Minnesskriften visar, Rydberg som ung
romanförfattare rätteligen hörde. Men när vi vidare
finna, att Siste atenaren i psykologiskt
avseende är en nyckelroman med tydligt
påvisbara modeller, att Krysanteus är Sven
Hedlund, Teodoros Peter Wieselgren och
Karmides Viktor Rydberg själv, måste vi ju
erkänna, att den får en personlig färgton, som
vi väl aldrig hade tänkt oss i samband med
en bok där man förr knappast brukat finna
människor av kött och blod. Läser man den
med Svanbergs karta, ger den helt enkelt
nyckeln till sin författares innersta
utvecklingshistoria under 1850-talet, och därmed
också förklaringen till mycket av den
undran som boken väckt hos både samtid och
eftervärld.
Min egen erfarenhet torde kanske här få
anses vara typisk. Mitt barndomshem var en
prästgård, och fast där eljest var gott om
litterära intressen, fanns det icke en rad av
Viktor Rydberg, som då på religiöst håll
alltid sattes i paritet med Ignell och därför
var »farlig». Som gymnasist och student
gjorde jag naturligtvis under alltjämt stigande
beundran bekantskap med det viktigaste av
hans arbeten, men sist i raden kom Siste
atenaren, och då hade jag olyckligtvis nyss
läst Kingsleys Hypatia, vilken jag,
felaktigt nog, betraktade som det genialiska origi-
nalet till en misslyckad kopia. När jag nu
vid jubileet en smula motsträvigt började
läsa om den, fann jag till min förvåning, att
boken var intressant och att 6o-talsprosan
hade fått ett slags berättigad patina. Men
denna gång fick jag även ett skärande
intryck av kristendomsfientlighet, som förra
gången undgått mig, och jag kunde
fullkomligt fatta, att romanen lagt grund till den
misstro mot författaren, som sedan gjorde
att man på religiöst håll vanligen feltolkade
Bibelns lära om Kristus. Den mot slutet
mera försonliga stämningen kunde inte i
någon mån förtaga detta intryck, eftersom
början föreföll att stå på en konstnärligt så
mycket högre ståndpunkt.
Victor Svanberg ger förklaringen till allt
detta genom att uppvisa hur Siste atenaren
helt enkelt är uppkommen under två helt
olikä stämningslägen eller, rättare sagt, hur
bokens sista parti tillkommit under en
främmande påverkan, som kanske först efteråt
med fullt inre samtycke av författaren
accepterades. Genom noggrann analys av
romanens första uppträdande som följetong i
Handelstidningen har han upptäckt när
manuskriptet började tryta, d. v. s. den
tidpunkt då författandet började gå trögt. Men
vid denna punkt är det också som
kristendomshatet, »avigsidan av novantiken», som
Svanberg kallar det, mynnar ut i en mera
stillsam antiklerikalism, som mycket väl
låter förena sig med en upplyst, platoniskt och
johanneiskt färgad kristendom. Det är i
denna bokens senare del som den förre
ärkehed-ningen Krysanteus uppträder som hjälpare åt
donatisterna, det är här som den
»protestantiske» Teodoros slutligen lyckas omvända
Hermione, och det är här som denna också
på visst sätt lyckas omvända själve den
hedniska livsglädjens representant, Karmides,
personifikationen av Rydbergs ena jag.
Det är i analysen av Karmides’
personlighet som Svanbergs forskning firar sina
triumfer, och det är här han också lyckas
framställa Rydberg som verklig psykolog. »Den
rydbergska novantiken är blott halft
förstådd, om man som dess idealgestalter blott
räknar Krysanteus och Hermione», säger
Svanberg. Karmides är också ett ideal,
skönhetsidealet. »Men man har ej velat se hans
sympati för Karmides, därför att förf: s egen
sympati för honom varken är odelad eller
alldeles öppen, beroende på att hans egen
kärlek till grekisk manlig skönhet där fram-
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
