Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Viktor Rydberg i nyare belysning. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi k to r Rydberg i nyare belysning
skap med den borgerligt frisinnade
kristendom, med vilken han i början endast hade
antiklerikalismen gemensam. Och där
umgicks också den nvvordne domprosten,
nykterhetsaposteln och litteraturhistorikern, själv
en klerk med föga klerikal anda, snarare,
såsom jag själv från min barndomstid
erinrar mig, misstrodd av sina ämbetsbröder
såsom »fanatiker» och »despot» — kanske mest
därför att han sökte rycka upp dem ur
deras ljuva slummer ! Svanberg har sorgfälligt
antecknat varje bevis på beröring mellan
Rydberg och Wieselgren. Den började med
att Rydberg refererade några av Wieselgrens
populära föredrag över ämnen som man
skulle kunna sammanföra under den
gemensamma titeln »kristendom och kultur», den
fortsatte med ömsesidiga boklån och
teologiska samtal och slutade med att Wieselgren,
enligt Rydbergs egna ord till hans son,
ryckte honom ur »virvlarna».
Man skulle vilja ge bra mycket för att
veta något närmare om de båda stora
kulturpersonligheternas förhållande till varandra
— men det är ju betecknande nog, att
Rydberg tydligen fått ge praktiska inblickar i
Göteborgs enklare krogliv åt den modige och
fördomsfrie domprosten, som behövde dylika
iakttagelser för sitt arbete i inre mission.
Och att Teodorosgestalten i Siste atenarens
senare kapitel är tillkommen under dennes
inflytande, därom tycks inte vara något
tvivel. »En ny tid har kommit. Antiken och
kristendomen genomtränga varandra», säger
Wieselgren i ett av sina föredrag från Siste
atenarens tillkomsttid. Det låter ju som ett
motto icke så mycket för romanen själv som
desto mer för det, efter vad Svanberg
uppvisat, under Hedlunds påverkan skrivna
företalet. Ty detta företal innehåller, delvis i strid
mot den kristendomsfientliga boken, själva
kvintessensen av femtiotalsliberalismens
»moderation», d. v. s. dess försoning mellan
kristendom och kultur — just detsamma som
också Geijer och Fredrika Bremer kämpat för.
Under dylika inflytelser är det alltså som
Siste atenarens senare kapitel tillkommit.
Rydberg har »gjort sitt bästa för att, så
långt hans övertygelse det medgav, bli enig
med Hedlund», om också denne skulle ha
velat få romanen ännu en grad kristnare.
Frågan, som sedan ovillkorligen inställer
sig, blir nu hur djupt det wieselgrenska
inflytandet på Viktor Rydberg har räckt. Har
det gått till verklig omvändelse eller icke?
Svanberg har nog alldeles rätt i att man
får akta sig för att överdriva detta
inflytande. Men å andra sidan förefaller det mig
som om han här fäster något väl stor vikt
vid den lätta tonen i det ofta citerade brev
av 1860 till Herman Bjursten, där Rydberg
»med lätt vemodig saknad talar om hetärerna
och de glada dagarna, med lätt ironisk
likgiltighet om statskyrkomannens intresse för
folklivet». Det ligger nära till hands att här göra
en jämförelse med Bismarcks vårdslösa brev
till sin bror angående de söndagskvällar hos
von Thaddens på Triglaff, som småningom
förde honom rakt in i en pietistisk
livsåskådning : »där får man bibel och mycket god
ananaspunsch». En »omvändelse» skall ha
hunnit bli synnerligen befästad, innan man
vidgår den inför sina kamrater i det forna
»syndalivet», som inte skulle kunna fatta
något av den nya gripenheten. Det behöver
inte ligga någon medveten dubbelhet bakom
detta, kanske snarare en blyg och försynt
naturs rädsla att ge sitt innersta till pris.
Något av samma försynthet, fast i helt
annan riktning, möter man ju i de allra flesta
av Rydbergs brev från senare tider, som
Hagberg med rätta finner opersonliga, men
som Wirsén troligen just därför skulle
beundrat såsom »mästerverk i den epistolära
stylen».
I en genialiskt skriven avslutning, där
Svanbergs egen vördnad och beundran för
sitt föremål mycket starkt sticker fram ur
de ordknappa raderna, framhåller han, att
Rydberg ännu vid slutet av romanen var
oklar om sin åskådning och att den icke blev
fast så länge han levde. Även i
Rydbergs senare religiösa lyrik med dess
mystiska färgning, som han träffande kallar »en
svensk prerafaelism», konstaterar han en viss
novantik, och i anslutning till Vetterlunds
terminologi finner ban att Kristusgestalten i
en sådan sång som Margits vid harpolekarens
bår egentligen är en grekisk efeb. Rydbergs
antika skönhetsreligion »liksom absorberas av
kristen religiositet och kan ej existera
ensam».
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
