Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Se lander
han säkerligen kommit fram till ett
liknande sätt att se. Hans motvilja mot de
demokratiska slagorden —• största möjliga
lycka för största möjliga antal, lika lön
för lika arbete etc. — bottnar inte bara
i en nietzscheansk estetikers äckel inför
Medelsvenssons plattfotade, svettiga
fetma, utan också i en häftigt upplevd insikt
om lyckans demoraliserande verkan och
all lönemorals lumpenhet. Han opponerar
inte mot lika lön för alla, men mot lönen
som sådan; den känslan råkar man redan
i en så tidig dikt som Namnlös och
odödlig. Den som skelar mot en belöning kan
aldrig skapa något verkligt stort, och
endast ur olyckan kan det mänskliga resa
sig i övermänsklig höghet. Hans
inställning mot kristendomen, sådan den
kommer till uttryck t. ex. i Den heliga
Birgittas pilgrimsfärd, bestäms helt av
medvetandet härom. För honom är
kristendomen en paradoxal idealism, som ställer
omåttliga krav på vår offervilja och
hänförelse, och inte en religion för de
ödmjuka och i anden fattiga, vilken utlovar lön
i ett hinsides för välförhållande här på
jorden; och hos Birgitta fängslar honom
inte det kristna helgonet, utan geniet och
undantagsmänniskan, vars orimliga
fordringar på sig själv och andra måste slå
hennes värld i spillror.
Över huvud taget är Heidenstam till
hela sin läggning alls inte kristen, snarare
hednisk stoiker. Också i det fallet har
han beröringspunkter med
sjuttonhundratalet ; man blir hos honom påmind inte
endast om detta århundrades skepticism,
men även och långt oftare om dess
stoicism med dyrkan av »dygden» och förakt
för världslig lycka. Bland senare
tankeriktningar kommer blott nietzscheanismen
närmare den orättvisans filosofi, som
bildar ryggraden i så stora delar av hans
alstring och kanske utgör dess
originellaste inslag. Heidenstam står så långt från
den moderna demokratismen, att han ser
ett ont även i det bästa hos den: dess
strävan efter rättvisa mot alla. Med en
genial överdrift av starkaste konstnärliga
verkan låter han orättvisan i världen bli
den kraft som adlar och upphöjer, den
Mosesstav, som kommer de djupaste och
renaste flödena inom oss att springa fram
i dagen. Man får ju alltid akta sig att
förblanda diktaren och hans diktade
gestalter, då det gäller Heidenstam
noggrannare än ofta eljest; men det är ändå
omöjligt att ta fel på tonen av personlig
trosbekännelse i de ord, han låter den gamle
Jakob rikta till Folke Filbyter:
»Det fanns en tid, då jag ropade
förbannelse över orättvisan i världen, men jag har
slutat upp. Nej, piska våra kroppar med dina
hårda vingslag du, orättvisa, och väck oss, väck
oss! — — Orättvisan är den sträva och stickiga
ved, som staplas upp, där eld skall brinna.–
Det är bara det onda, som skall belönas,
husbonde. Lär dig leva så, att du aldrig kan
få full rättvisa. — Ingen påve har gjort mer för
kyrkan än jag, skriver den store Gregorius i
Rom, och därför måste jag falla. — Det är
rätt skrivet, Gregorius. Den som handlar i godo
skall heta ond, och de bästa skola kallas de
sämsta till och med av dem, som i hemlighet
mycket väl veta, att det är en himmelsskriande
osanning. Hur skulle det se ut här i livet
omkring oss, ifall de goda förlorade vissheten om
straff och började räkna på vinst alldeles som
de onda? Då bleve det goda ett ännu värre
ont än det onda. Belöningar äro människors
verk, och med dem söka de att till sitt eget
fördärv rubba orättvisans grundvalar. Hur
krymper inte allt stort i sina mått, när det lönas
efter förtjänst, men det, som förgås i orättvisa,
det fortsätter att ropa, ungt och evinnerligt,
ännu ur sin grav. Orättvisan är det djupaste
och heligaste, som blev ingjutet i skapelsen, på
det att starka varelser skulle uppstå. — — Det
förefaller mig, att vi alla tre lida rättvist, men
att det kanske ändå överst i kalken ligger en
droppe orättvisa. Och det är den droppen, som
gör oss levande.»
Liknande tankegångar möta vi
oupphörligen i Heidenstams diktning. När han
t. ex. i Nya dikter särskilt daterar den
1895 skrivna Fången, en ren variation
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
