Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Se lander
stams; det måste bli så även i den
ofullständigaste uppsats, så många likheter som
arten av deras konstnärliga genialitet och
till en viss punkt också deras utveckling
framvisa. Men vid en bestämd gränslinje
upphöra likheterna: Tegnér nådde aldrig
fram till den samlade ro, det gyllene
klassiska metron, som utmärka dikterna från
Heidenstams senaste skede och göra dem
till något alldeles enastående i vår
litteratur. I de bästa av dessa dikter står tiden
stilla som en gång i Ajalons dal, de ha
ett genomskinligt, ändlöst djup som en
blå septemberhimmel, och de äro
genom-dränkta av det klaraste och mildaste ljus
som finnes, den ädelt fullmogna,
goethe-ska humanismens. En värdigare och
skönare avslutning på en skaldebana låter sig
svårligen tänkas.
Man kan skriva nästan hur mycket som
helst om Heidenstams diktning, men det
väsentligaste får man ändå inte sagt.
Liksom all verkligt stor konst är den till sin
kärna oåtkomlig för all analys, den är
trolldom och under, som bara kan
upplevas, inte helt förstås. Vad är det som
ger Pilgrimens julsång, Jairi dotter eller
Månljuset en så överväldigande skönhet,
att det känns som om hjärtat ville stanna
inför den? Jag vet det åtminstone inte.
Jag vet bara, att de gamla nötta och
smutsiga orden genom någon oförklarlig
process återfått friskheten och glansen från
den dag, då de första gången föddes på
människornas läppar. Att de stiga,
sjungande som lärkor eller med suset av
väldiga örnvingar, mot rymder, där allt är
betydelsefullt, allt är kringflutet av
evighetens strålglans. Att vi för ett ögonblick
känna blomdoften från något förlorat
Edén, då det högsta mänskligas genius
svävar förbi oss.
Romantisk dikt, sådan som nittiotalets,
innebär ju alltid en flykt från
verkligheten. Men verkligheten är de flesta män-
niskor förhatlig, den är slit och släp och
grå vardagstristess, och vad de söka hos
konsten är just befrielse från dess välde,
antingen de hoppas finna den i filmens
amerikanska miljonärspalats eller i diktens
Ninive, där himlen förmörkas av röken
från Sardanapalus’ likbål. Av all dikt har
därför den romantiska lättast att vinna
ögonblicklig, allomfattande folkgunst;
men samtidigt åldras den snabbast. Den
är bunden vid en bestämd generations
sätt att se och känna; redan hos nästa
släktled har fantasin fått en annan
inriktning, och man vill roas och röras av en
annan sorts sagor. Den »liderligt
populära» Fritiof s saga är sedan länge död
och begravd i skolornas läseböcker; vad
som lever av Tegnérs alstring är de
stora idédikterna, som Epilogen, och de
naket mänskliga bekännelserna, som Den
döde. På samma sätt är den glänsande, i
sin art oöverträffade nittiotalsromantiken
otvivelaktigt dömd att snart nog förlora
sin makt över sinnena; i flera fall är
det redan ett fullbordat faktum. Levertins
lyrik tillhör redan litteraturhistorien; och
många ha liksom undertecknad svårt att
läsa något annat av Selma Lagerlöf än
den okonstlade boken om Mårbacka. Men
två värden har dock nittiotalet tillfört oss,
som vi redan nu kunna räkna till de
bestående : Frödings och Heidenstams lyrik.
Båda äro de nittiotalsskalder. Men
samtidigt äro de något annat och mera, de
förkroppsliga var i sin stad något som är
oberoende av modeströmningar och
skiftande tänkesätt: Fröding de stora, eviga
känslovärdena, det centralt och omedelbart
mänskliga, Heidenstam de stora, eviga
idéerna, som lyst mänskligheten sedan
kulturen först tändes och ej skola slockna
förrän med den. Därför är också det bästa
i hans dikt oförgängligt, så långt något
jordiskt kan vara det.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
