Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gustav III och grevinnan de Boufflers. Av Oswald Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oswald Kuylenstierna
gemente bliva sekreterare vid svenska
ambassaden i Paris 1778. Tack vare
grevinnorna de la Marck och de Boufflers och
de förord de fällde för honom hos Marie
Antoinette, lyckades han fem år senare
bliva Sveriges ambassadör i Paris och
sålunda innehavare av rikets viktigaste
diplomatiska post — och detta egentligen
mot Gustav III: s egen önskan. Konungen
ville nämligen anförtro denna befattning
åt sin personlige vän Ewert Taube,
tillsammans med vilken han, enligt vad han
själv skriver, blivit uppfostrad. Staël fick
som bekant posten på grund av den
omständigheten att den rike och mäktige
finansministern Necker lovat att giva sin
dotter — den sedermera så bekanta
madame de Staël — till den unge svensken,
under förutsättning att han bleve
ambassadör. I ett av de brev, i vilka Gustav III
till en början motsatte sig saken,
förklarade han också — icke utan skäl — för
madame de Boufflers att
ambassadörsposten i Paris eftersträvades av Sveriges
förnämsta män »för dem själva eller för
deras söner».
För en stor del av de framgångar som
kommo de unga svenskarna till del vid det
franska hovet hade de sålunda utan tvivel
att tacka madame de Boufflers energi.
»Alla våra svenskar», skrev
ambassadören greve Creutz den 7 mars 1779, »ha
här haft en framgång över all beskrivning.
Man finner dem kunskapsrika,
älskvärda och städse i den bästa societeten.
Nyligen frågade man mig om kung Gustav
speciellt utvalt dem han tillät resa till
Frankrike .. . Greve Stedingk tar
försteget framför alla andra. Grevinnorna de
La Marek och de Boufflers kunna icke
vara utan honom.»
Ett ämne, som oupphörligen avhandlas
i breven, var grevinnans ifrågasatta resa
till Sverige. Gustav upprepar flerfaldiga
gånger sin inbjudning, men grevinnan,
som tydligen är mycket pretentiös, finner
städse undanflykter. En gång, då hon
lovat komma, skriver hon:
Jag kommer att ha med mig två
kammarjungfrur (tre om min svärdotter kommer med),
en kammartjänare, en kock och två betjänter.
Vad angår våning, som ers majestät är vänlig
att låta mig själv få välja, föredrar jag utan
betänkande den ni erbjudit mig på slottet, då
jag önskar, Sire, att ej förlora ett enda
ögonblick av dem ni kan skänka mig. En harpa
skulle jag gärna’ vilja ha, om den som vi taga
med går sönder.
Om hon emottagit Gustav III: s
upprepade inbjudning att komma till Sverige,
skulle hon ha undgått franska
revolutionens fasor. Nu fick hon personligen
bevittna dess förspel. Som flykting skrev
hon från Spa, den 4 augusti 1789:
Jag reste från Paris den 13 juli efter att ha
tillbringat den förfärligaste natt: en ofantlig
folkmassa, sotn rusade omkring på
boulevarderna under vilda skrik, en strid mellan
Royal-Allemand och de franska gardena, som
utkämpades under mina fönster, detta är det
skådespel vartill jag varit vittne. Jag måste på en
omväg uppsöka den första poststationen, då jag
fann den vanliga vägen stängd av folkmassan,
som brände Saint-Lazare, men slutligen kom
jag ut ur staden utan olyckshändelse, om ej
utan skräck. Då jag stannade i Valenciennes
fann jag där ett annat uppror. Jag såg med
mina egna ögon, hur folkmassan bemäktigade
sig kanonerna och sedan drev omkring i staden
för att spränga fängelserna.
Det är 1’ancien régimes sista dagar som
hon här skildrar. Hennes väg gick nu till
England; alltjämt avböjde hon Gustav
III: s inbjudan att komma till Sverige.
Mitt under pågående krig med Ryssland
sände konungen henne pengar och
skildrar i ett av sina brev sin seger vid
Svensksund. I Richmond nåddes hon av
budskapet om hans död. Djärvt nog
återvände hon i april 1792 till Frankrike,
häktades under skräckväldet, men blev tack
vare Robespierres störtande efter nio
månader befriad ur fängelset. Hon dog —
fattig och glömd — i Rouen den 28
november 1800.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
