- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
318

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Brunius. 1879—1926. Av C. J. Engström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C. y. Engström

den förträfflige yrkesmannens
egenskaper. Hur många gånger har jag inte
avundats hans förmåga att skriva ned en
viktig artikel, en teaterrecension eller
annat, så fort pennan kunde löpa, utan att
tveka eller ändra ett ord. I hans
efterlämnade anteckningar kan man läsa
igenom många sidor utan att finna en
rättelse. Men utom snabbheten att skriva
hade han den för en journalist ännu mera
värdefulla gåvan att nästan blixtsnabbt
kunna fixera en ståndpunkt eller ett
sammanhang sådana de tedde sig för hans
övertygelse. Han visste så gott som
ögonblickligen vad han tänkte och ville i
saken, och hans mening grundades på
åskådningar av delvis programmatisk natur och
på omfattande och djupgående kunskaper.
Trots det forcerade arbete som han
nödgades utföra eller pålade sig själv, begick
han ytterst sällan något faktiskt misstag,
något som annars är och måste vara så
vanligt i vårt yrke. Rörande var hans
förtvivlan, när han en gång skrivit att
en tavla blivit undanflyttad i
Nationalmuseum, medan den i verkligheten hängde
kvar eller bara blivit omflyttad. En
oundgänglig egenskap för en journalist som vill
höja sig över mängden är att vara
stridsman, eller rättare sagt, ingen journalist
som icke har mer eller mindre stridshumör
i kroppen kommer ovanför medelnivån —
för ögonblicket minns jag bara ett
undantag i Sverige. Kriget, polemiken är ännu
alltjämt en väsentlig sida av den högre
journalistiken, och August Brunius var en
stridsman söm ofta befann sig i härnad på
ett eller annat slagfält.

Han hade icke blott sakligheten utan
också skärpan, och den långa smala
handen kunde utdela svidande smällar, när
tillfället var särskilt utmanande. Och han
hade det mod som behövs för en man i
hans ställning. En kritiker omspinnes av
tusen garn i sin dagliga gärning,
intressen och anspråk trängas om hans upp-

märksamhet, och även om den ärlige
kritikern har lätt att komma till rätta med
yttre hänsyn, så är det svårare att
frigöra sig från bevekande men saken
ovidkommande argument i hans eget inre.
Med andra ord, det ges oupphörligt fall
för en kritiker, då han måste betvinga sig
själv för att inte låta ömmande
omständigheter inverka. Det är nog på denna
punkt hans mod sättes på de hårdaste
proven här i vårt hyggliga Sverige. Med
sin humana och älskvärda natur var
August Brunius en stridsman och en
första klassens journalist, förfinad men icke
vek, fast och besinningsfull i anfall och
försvar, utpräglat viril. Hans stil var
mönstergillt klar, och om den icke särskilt
utmärkte sig för konstnärlig glans, så var
den till gengäld kemiskt ren från allt
pretiöst. Mot skönskriveriets pest gjorde
hela hans väsen honom immun. Han hade
sålunda ingen dragning vare sig till den
förnäma prudentligheten eller det granna
ordsvallet, men hans stil blev en klart och
osökt flytande svensk prosa av bästa
beskaffenhet.

Kritikern och journalisten voro ett i
hans artiklar, och när man skriver om
den ene, så gäller det om den andre. Han
hade, som vi sett, alla förutsättningar för
denna ställning, men den viktigaste av dem
var att han ville något. Utan det blir
man ingen stridsman. Man måste ha ett
mål att kämpa för, om det skall bli någon
kamp.

Vad var då detta mål för August
Brunius? Man ,kan kort angiva det så att
det var den nya konsten på olika
områden: målning, skulptur, arkitektur, teater,
hemkonst, stadskonst — jag hoppas det
sista ordet i sin korthet förstås av sig
själv. För denna nya konst kämpade han
ihärdigt, oavlåtligt och påpassligt i
artiklar och böcker, år ut och år in. Mest
i ögonen fallande var hans härnadståg för
det nya måleriet, i vilken kampanj han

318

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free