Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Brunius. 1879—1926. Av C. J. Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. Eng s t rö m
engelsk hemarkitektur (Hus och hem). I
Engelska bilder, Engelska profiler,
Engelska kåserier, Shakespeare och scenen,
Modern engelsk litteratur, William
Shakespeare, liv, drama, teater har han gjort
oss förtrogna med vissa sidor av
engelskt andligt liv och visat sin egen
utomordentliga förtrogenhet därmed.
Skarpast och mest aggressiv blir han när det
gäller Shakespeare och Byron. Det var en
fullkomlig befrielse att uppleva hur han
skar igenom allt vrövlet om »bedragaren
från Stratford», Baconteorierna och de
andra vurmerierna av samma slag. Ocn ändå
mera befriande var den monumentala
artikeln om Byronminnet i denna tidskrift.
Den satte äntligen betraktelsen på rätt
bog igen. Det är för övrigt
anmärkningsvärt, att Brunius hade så öppet sinne för
Byron. Han var nämligen stark
Words-worthbeundrare, och för dem som dyrka
sjöskalden är Byron ju inte ens poet nu
för tiden. Byron-essayn var något av en
bragd, liksom det hälsosamma och
nödvändiga inlägget mot övertron på
Dostojevski i boken Kätterier.
Mot slutet av hans liv trädde
strävandena att görà oss mera bekanta med
England något i bakgrunden — hans och
andras ansträngningar i detta syfte började
redan bära frukt —, och den gamla
kärleken till Italien kom att få överhand.
Renässansen hade alltid varit honom
kärare än någon annan kulturperiod, icke
minst den tidiga florentinska renässansen,
sådan den tedde sig i arkitektur och
skulptur. Ingenstädes utanför Sverige tror jag
att han kände sig så andligt hemma som i
Florens. Medeltiden, mot vilken han annars
i allmänhet hyste motvilja, öppnade sig för
honom bland annat genom mosaikerna. I
Ravenna hade jag glädjen ha honom till
guide i San Vitale och annorstädes, och
särskilt minnesvärd är för mig en
gemensam upplevelse i Galla Placidias grav, där
han först fann sig något desorienterad för
att sedan övergå till tyst andakt. Han
ämnade skriva en bok eller en stor essay om
mosaikkonsten och planerade i det syftet
en resa till Sicilien, som dock aldrig kom
till stånd.
En dragning åt det religiösa blev
märkbar under de senare åren av hans liv och
kan skönjas i hans rätt omfattande
efterlämnade anteckningar, liksom i den här
samtidigt offentliggjorda uppsatsen om
Amiel, ett alster från hans sista tid och
som ändå icke visar något tecken till
avmattning.
Följande bidrag av August Brunius ha influtit i Ord och Bild:
William Nicholson och hans gravyrverk içoö s. 437. Rudyard Kipling içoy s. 597. Den svarta
trappan igrr s. 229. Ett kåseri om den italienska renässansen IQ15 s. 499. Några prosadikter av
Maurice Bäring ig/S s. 369. Historiens egna anakronismer 1018 s. 377. Ruskin och hans verk
içiç s. 129. Rafael och den sceniska monumentaliteten IQ20 s. 337. Max Reinhardt 1920. En
karakteristik och en värdering IQ21 s. 58. En apokalyptisk komedi 1921 s. 657. Människan
Strindberg IQ22 s. 315. Svenska baletten och dess gästspel i Stockholm IQ22 s. 441.
Byronminnet IQ14 s. 469. Ny nordisk grafik 1924 s. 625.
I Ord och Bild içi8 s. 384 ingår:
August Brunius. Av Carl R. af Ugglas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
