Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Julia Håkansson. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgr en
Fot. Dahllöf.
Julia Håkansson som Rita
Allmers i Lille Eyolf.
om repertoar, teknik, regi. Om Julia
Håkansson likväl hela denna tidrymd förblivit
»modern», har detta alltså icke varit
resultatet av en smidig anpassning efter
utvecklingens krav, — något som med Julia
Håkanssons vakna intellekt och mot det unga
i livet och konsten öppna sinne varit mycket
tänkbart. Hon var »modern» redan från
början, och det tyckes oss alldeles självfallet —
även om vi icke varit åsyna vittnen därtill
— att det huvudsakliga i denna konst, i
denna teknik, har funnits där redan från
begynnelsen, fast naturligtvis under årens lopp
utvecklat och mognat. Så starkt, så
personligt färgat, låt oss kanske också säga, så
pass monotont och så envist fasthållet
har det under årens lopp tett sig, att det
förefaller oss med nödvändighet ha
sammanhört med konstnärinnans eget väsen.
Fru Håkansson var redan vid sin
debut en mogen kvinna. Efter endast få
teaterår, tillbringade vid tvenne olika
ensembler, av vilka den ena leddes av August
Lindberg, helt säkert den mest
traditions-fria av dåtida teaterledare, gjorde hon
sig själv till ledarinna och kom sålunda
icke att pressas in i en för henne
främmande spelstil. Hennes förberedande
utbildning hade försiggått för en privat
lärarinna, fru Winter-Hjelm, vilken, enligt
Daniel Fallström, »strök under
personligheten hos sina elever». Hon hade såsom
en recensent i Dagens Krönika uttrycker
det »undsluppit all beröring med
elevskolan», som självfallet denna tid fortplantade
Dramatiska teaterns spelsätt med det
traditionsbundna och icke så litet
förkonstlade talet, och därför ägde hon »en
förmåga, som icke så få av denna skolas
alumner sakna, nämligen den att tala
naturligt och enkelt». Och när Julia
Håkansson några år efter debuten åter
uppträder i huvudstaden vid det Lindbergska
sällskapets gästspel på Vasateatern,
tillfaller henne efter premiären på Hela
världen, en av Helena Nyblom författad
om-diktning av Galeotto, omdömet att vara
oupphunnen i det naturliga talets konst.
Men detta var naturligtvis icke det enda
som frapperade och fängslade såsom nytt
i fru Håkanssons konst. Det var den
starkt individuella uppfattningen, det
oförskräckt realistiska i framställningen,
hänsynslösheten i avslöjandet,
mångstämmig-heten i uttrycket, nervernas fria spel.
Georg Nordensvan säger om hennes Sylvi, att
»hon vann en lysande seger genom sin
blodfulla, realistiskt starka och skakande
tolkning» och något år senare har hon »växt till
de stora känslornas och de lössläppta
lidelsernas tolk.»
Redan vid sin debut tyckes skådespelerskan
ha överraskat genom sin personliga
uppfattning, det självständiga uppslaget, som
följdriktigt genomfördes. Och om hennes Rebecka
West skriver Hjalmar Neiglick i
Helsingfors, att hennes uppfattning »var utpräglat
personlig och ställde Rebeckas invecklade
natur i en ny och intressant belysning».
Men allt detta, naturligheten, den indi-
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
