Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tre fornnordiska gestalter. Av Erik Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Wallén
nolikt året innan Försoningen skrevs
omfattar den kristna försoningsläran i dess
ortodoxa form. Vad som förmått Tegnér till
denna väl hastiga omvändelse är svårt att
avgöra; Albert Nilsson sätter den i samband
med Geijers Thorild-skrift och vädjar för
övrigt till labiliteten i skaldens
åsiktsbildning. »Tegnérs åsikter kunna lätt skifta, men
de voro alltid uppriktigt menade.» Vill man
gå lika långt som Albert Nilsson, när det
gäller att rädda Tegnérs uppriktighet, så
skulle man kunna tillägga, att Tegnér långt
tidigare än 1820 var bekant med det
schel-lingska försoningsbegreppet, möjligen
omfattade det utan att göra klart för sig dess
oförenlighet med det kristna och först trädde
i poetisk opposition, när den klarläggande
geijerska skriften såg dagen. Den
mobiliserade icke blott hans ridderliga medkänsla för
en angripen utan också hans filosofiska
eftertanke och gjorde honom på så sätt
medveten om sitt kätteri.
Med studien över Runebergs Kung
Fja-lar har förf. nått fram till det sista och
yppersta skottet på den götiska diktens stam;
för det har den runebergska dikten
åtminstone länge gått och gällt. Albert Nilsson
berövar till en början dikten dess
förmenta originalitet, i det att han bindande
påvisar dess beroende av Tegnérs Frithiofs saga.
Det är en iakttagelse som icke behöver
betyda en minskning i värde; värre blir det,
när Fj alars skuld och försoning utredes.
Åtskilligt av de anklagelser för överdriven
humanisering, som träffat den tegnérska
dikten, har Albert Nilsson märkligt nog
kunnat avvisa med hänvisningar till de gamla
sagornas ord och anda; det har skett med
så mycket större rätt som Tegnérs dikt
vilar på en isländsk text. För Runeberg, som
uppfunnit fabeln själv och följaktligen
borde ha haft större möjligheter och flera
tillfällen att modernisera, har det egendomliga
inträffat, att han, den klassiska måttans och
harmoniens realistiske representant, åsamkat
sig berättigat klander för att ha skjutit över
målet och överskridit de götiska källornas
visserligen icke alltför snävt tilltagna inne-
håll av grymhet och barbari. Kung Fjalar
är en underlig götisk produkt, ty dess hjälte
börjar spelöppningen med en fredens
Brage-bägare och fasthåller sedan konsekvent vid
sina fredssträvanden. Men då Fjalar vill
fred, i samma ögonblick vilja gudarna krig,
mot honom och hans barn, och nu följa
episoder, så tragiskt brutala, att kritikerna
vägrat att följa med i vändningen. Det är dock
att misshushålla med den gudomliga rättens
vapen, då den använder sig av kanon för
att skjuta ned en örn. Runeberg, som i
likhet med och i anslutning till Tegnér velat
tillämpa antikens uppfattning om hybris som
orsaken till sin hjältes tragiska undergång,
måste strax efter diktens publicering träda
fram och ingå i svaromål: hur hade han
egentligen tänkt sig hjältens skuld? Den
förklaring, som han avgav, har aldrig
lyckats tillfredsställa kritikerna och uttolkarna;
den visar, att han var en ohejdad optimist
av den naivt storslagna typen och att en
stor skald mycket väl kan vara en klen
filosof. Vad som anses skämma Runebergs
götiska dikt är den däri inlagda
försoningsidén; medan den breder sitt förskönande
skimmer över Frithiofssagans stridsfresker,
kastar den över Fjalar och hans krets ett
outhärdligt töcken. Albert Nilsson, som
instämmer i klandret av Runebergs brutala
gudar och beklagar den omåttliga
disproportionen mellan skuld och straff, slutar med
att bekänna sin beundran inför den grandiosa
dikten; det blir ett den estetiska känslans
credo quia absurdum. Den tål icke att
begrundas men väl att läsas, och den saken kan
Runeberg taga med lugn, ty så är det med
mycken annan stor och genialisk dikt.
Albert Nilssons bok har mycket att ge,
och det däri behandlade ämnet skärskådas ur
många synpunkter. Hans framställning är
genomskinlig och klar; det är med ett
omedvetet välbehag man njuter av hans
tempererat uttrycksfulla stil. Han befinner sig trots
sin stilistiska förmåga i den för en
vetenskaplig skribent avundsvärda positionen att
innehållet överraskar mer än formen.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
