Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Några memoarverk ur bokfloden. Anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
gång och studenttid -— han blev vid elva
års ålder student i Uppsala — och vidare
ett och annat ur sitt stockholmsliv som ung
ämbetsman under 1800-talets första skede.
Därmed är han inne på 1809 års händelser,
och dessa upptaga större delen av boken.
Själv var han vid denna tidpunkt en
trettonårig gosse, men hans vid mognare år
nedskrivna skildring av denna brytningstid, då
Sveriges tillvaro som självständigt rike var
allvarsamt hotad och morgondagen högst
osäker, visar ett utmärkt minne och vaken,
brådmogen iakttagelse. Man läser denna
skildring med spänning och ej utan
förundran över att krisen avlopp så pass lindrigt.
Läsaren måste undra, om de åsyna vittnena
till händelserna hade klart för sig farans
hela vidd — det ser knappast så ut.
Framställningen av de medverkande i
detta intrigdrama är levande och av stort
intresse — det gäller ej minst teckningen av
Georg Adlersparres egendomligt
sammansatta personlighet. Gustav IV Adolf —
som i likhet med Don Quixote tänkte ideellt
men handlade förryckt — behandlar
författaren med medlidsam aktning. Beskow
sökte ärligt göra honom rättvisa och hoppades
att eftervärlden skulle göra så med. Han
ansåg det ej ens otroligt, att den skulle se
den landsflyktige f. d. konungen i ett
poetiskt ljus och vörda den djupa tragiken i
hans öde.
Skildringen av de kritiska dagarna 1809
följes av en rad livliga och intresseväckande
interiörer ur stockholmslivet från den
tidpunkt, då faran var överstånden och »glädjen
blev lössläppt».
Beskows Levnadsminnen ha sin givna
plats i vår litteratur. De ha ej varit
förbisedda, tvärtom finner man dem åberopade
som källskrift här och var i nyare historiska
arbeten. Men en andra upplaga har ej
avhörts förr än nu —- den har ej kommit för
tidigt.
Från Beskows Levnadsminnen flyttas vi
ett århundrade framåt i Julius Juhlins
Minnen — två ganska ansenliga volymer —
och i Hugo Hamiltons Hågkomster.
Två representativa män i staten vid
1900-talets början skildra här sina upplevelser,
sin miljö och sina samtida. Båda hade
erfarenhet från riksdags- och från
statsrådstid, men Hamilton lämnar åt kommande
historiker att taga hand om allt som rör poli-
tik, medan Juhlin utan tvekan delar med sig
av sina erfarenheter från sin politiska
verksamhet — likväl med förbigående av
vad som hände inom regeringen under
hans statsrådstid — och ej visar
blyghet i att vidkännas sina initiativ och deras
resultat.
Han berättar rakt på sak, utan fraser och
utan att vare sig yvas eller gnälla. Berättar
om sitt barndomshem i Östergötland —
fadern arrenderade en liten gård, några
drängar hade han ej råd att hålla, de fem
sönerna lärde sig att arbeta i jorden så snart
de kunde stå på sina fötter. Han berättar
sina minnen från folkskolan, från storskolan
i Linköping, där han oftast var informator
för yngre kamrater samtidigt som han var
elev, från studentåren i Uppsala — på den
tiden, då punschen kostade 89 öre för
helbuteljen — och från läraretiden vid Skara
skola, där han efter ett första provar blev
rektor, »Sveriges yngste rektor, elva år yngre
än den yngste ordinarie läraren». Från
skolrektor avancerade han till civilminister och
vidare till generaldirektör och chef för
postverket.
Ett väsentligt utrymme i memoarerna
ägnas hans verksamhet som »postgeneral».
Som sådan har han vunnit världsrykte, tack
vare världspostunionen, som han varit med
om att utbilda. Sista kapitlet i sina minnen
ägnar han åt världspostunionens
50-årsjubi-leum, som firades i Stockholm och där han,
initiativtagare till internationella
postkongresser, skötte värdskapet.
Läsaren har följt hans bana från den
fattige arrendatorssonens strävsamma barndom
och till den dag som är, då han i minnenas
andra del uppträder i full uniform, prydd
med 15 kraschaner, oberäknat
småstjär-nor och medaljer. Hans persongalleri
sträcker sig från de riksbekanta originalen lektor
Steinordh i Linköping och polismästare
Raab i Uppsala till Lloyd George och
Mussolini.
I innehållets mångsidighet stå dessa
memoarer snart sagt utom tävlan, och
sceneriernas omväxling kommer mig att tänka på
det gamla utstyrselstycket »Jorden runt på
80 dagar». Den svenske postchefen har
varit en väldig resenär. Mellan de
internationella kongresserna eller för att förbereda
dem har han gjort upprepade turer över
Atlanten eller runt Europa, till Spanien,
Italien, Ryssland. På memoarernas sista sidor
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
