Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Några memoarverk ur bokfloden. Anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
ring, som alls ej tynges av historier om
bohemers levnadskonst eller över huvud taget
om det för det traditionella Uppsala typiska
festandet — säkert ansåg Hamilton, att
denna sida av studentlivet redan varit över
hövan behandlad — men väl skildras
nationslivet och en krets för denna tid representativa
kamrater, som minst av allt voro att räkna
till överliggarnas skrå.
Dessa minnen från Uppsalalivet på
1870-talet utmynna i jubelfesten 1877, »vacker,
storartad och gripande».
Efter genomgången examen gick Hugo
Hamilton ut i livet som jurist, blev v.
häradshövding och lantdomare, tjänstgjorde i
Svea hovrätt, avancerade till sekreterare i
bevillningsutskottet, till patentbyråns
organisatör och chef och till riksdagsman. Det var
på den tiden, då mänskligheten på
manssidan indelades i frihandlare och tullvänner.
Från riksdagar och från kommittéers
mångfald ger han en mängd raskt skisserade
porträtt, och från de år, då han som
landshövding i Gävle fann sig flyttad i lä av det
politiska livet, har han bland annat att berätta om
resor, upplevelser och erfarenheter från
Norrland. I ett enda kapitel har han gått utanför
Sveriges gränser — det är då han på tal om
de internationella kongresser, som han deltog
uti, berättar om en dag i Toledo år 1890. Det
är ett enastående blad i hans levnads minnen.
Under det nya århundradet blev Hugo
Hamilton Juhlins efterträdare som
civilminister, fungerade slutligen i många år som
talman i första kammaren och fann sig som
sådan från alla partier mött med »en rent
överväldigande vänlighet». Hans
levnadsminnen visa honom som den intresserade,
impulsive och verksamme man som han varit.
Som ett supplementband till den
omfattande monografi av Gunnar Wennerberg,
som föreligger sedan mer än ett tiotal år
tillbaka, har dennas författarinna, friherrinnan
Signe Taube, f. Wennerberg, utgivit
Prostinnan, en samling minnen och brev av
Gunnars moder. De skulle tvivelsutan osökt
ha kommit på sin rätta plats, om de blivit
inflickade i den nämnda monografien — nu
fylla de en liten, mycket spatiöst utstyrd
volym för sig, en vacker gärd av vördnad för
familjens stammoder.
Sena tiders barn lära i henne känna en
kvinna av gammal stam och av fullgott
virke, verksam och kärleksfull, med stark och
aldrig slappnad ansvarskänsla, outtröttlig i
arbetet och undergiven i lidandet, en
originell personlighet och »en idealisk svärmor».
Visst var hon ett barn av sin tid — hon var
född 1786 och levde till 1875, upplevde alltså
stora omvälvningar och gjorde många
erfarenheter. Hennes brevlappar till sonen
Gunnar, då denne är ute i världen, tenterar i
Uppsala, reser i främmande länder och blir
en stor man, innehålla många kärnfulla
uttalanden och äga både originalitet och
humor. Hon undrar en gång, om hans 14
disputationer i Uppsala »bidraga till
saligheten», men när Gunnar funderar på att
översätta Spinoza och hans fader, gamle prosten,
är rädd att modern skall upptaga detta
företag som irrlärighet, hälsar mamma
lugnande att »hon struntar i Spinoza». Ännu 1860,
då Gunnar aspirerar till befattningen som
chef för det nya Nationalmuseum, anser hon,
att ett pastorat eller ett bra postkontor vore
mera betryggande för hans framtid: »det
vore bra för dig att nu bli präst» och få
Lidköpings pastorat.
Hon var alltså gammalmodig. När
Gunnar under sin utlandsresa 1851 sände hem
ett fotografi, där han uppträdde högst
modern i helskägg, varnar honom modern, han
utsätter sig för att bli ansedd som »en på
villovägar stadd person». Hon hyser
misstroende till moderna resesätt, omnämner
1845 »de äventyrliga ångbåtarna» och 1865
»den fasaväckande järnvägen». Hon
framlever sitt liv i sin vrå av världen, under sitt
sista årtionde är hon bunden vid sin bädd
men alltid andligt vaken och vid vigör,
intresserad av livet när och fjärran och i
oavlåtligt tankeutbyte med sina barn. Och när
hon ej skrev brev till dem, skrev hon på
papperslappar sina tankar och funderingar
om smått och stort, fjärnt och när.
Den omfattande volym Jenny Lind utom
scenen, som vår outtröttliga, nitiska, kunniga
och samvetsgranna urkundsutgivarinna,
fröken Lotten Dahlgren, framlade till julen,
har ökat vår biografiska litteratur med ett
värdefullt tillskott. Materialet, Jenny Linds
brev till sin förmyndare och homme
d’affaires, hovrättsrådet H. M. Munthe,
framlägges här för första gången och kompletterar
på det lyckligaste sätt de teckningar av den
stora sångerskans levnad och personlighet,
som föreligga.
Dessa brev ha sin karaktär framför allt i
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
